Ytlig hårapport

Fem gånger har jag träffat henne, den ljuvliga Annalunda-Annie. Fyra av dessa har hon klippt mig. Och supersnyggt har det blivit varje gång, eftersom Annie är en kvinna som kan sina grejer. Men igår, när jag drabbades av akut jag måste klippa håret nuuu-desperation, var hon inte tillstädes. Hon bor ju i Småland, gubevars.

Tillstädes var däremot vännen Hansolo. Att jag var desperat är uppenbart. Hansolo är nämligen känd för att klippa håret på folk med hjälp av snören samt att en gång rakat en motorväg i en kompis hår när han skulle ha trimmat det. Ändå bad jag honom.

Med mina noggranna instruktioner ringande i öronen samt med ett antal skisser på den önskade frisyren framför sig, skred han till verket. Min plan var följande. Ber jag en ovan kille att klippa mig, kommer han att göra exakt som jag beskriver: kort här, långt där, den här vinkeln, den här kurvan, det här snittet. När jag berättade om planen, höll han med. "Ja visst, jag har inga som helst egna idéer!" Bra, exakt vad jag ville höra.

Trots att han blötte ner håret med hjälp av ungarnas leriga vattenkanna (och hällde ett antal liter innanför tunikan) -

Trots att han använde en påsförslutare som hårklämma -

Trots dialoger som dessa:

Hansolo: Vilket grepp jag har; jag känner mig så proffsig.

Jag: Håller du saxen och kammen i samma hand, eller vad?

Hansolo: Nä, jag håller bara i saxen och så klipper jag - det känns så proffsigt.

Trots det, alltså -

Det blev superbra. En sån fånig ytlig grej, egentligen. Men jag är så nöjd med att vara riktigt fin i håret. Nu ska jag bara färga det svart; sen är det helt perfekt.

Bild: Hansolo med värsta proffsgreppet.

Rösta på Rana