Ta dig i häcken

Men det var väl själva fan att man inte kan få bestämma över sin egen trädgård. Gubben Gran, grannen bredvid, förnekar sig aldrig. Legio är de gånger han har kommit med riktigt flippade kommentarer.

Vi har gemensam häck. Den älskar han mer än sin fru. Jämt håller han och på och putsar på sin sida av den - och det är fint; han får givetvis göra vad han vill på sin tomt. Häcken är tack och lov så hög att vi slipper se varandra, men ofta hör jag honom fnatta runt på sin sida. Och han hör oss leka med barnen, plaska med vatten och kanske dricka en folköl i skymningen - istället för att putsa på häcken. Rött skynke för honom.

Härom kvällen kände han väl att måttet var rågat. Jag låg på näsan i rabatten och Mannen var inne och la barnen. Gubben Gran ropade på Mannen.

Gubben Gran: Är du där, Mannen?

Jag: Nej, det är Rana.

Gubben Gran: Jaha, jag skulle behöva prata om häcken... Var har du Mannen då?

Jag: Han är inne med ungarna.

Gubben Gran (tvekar, ska han verkligen diskutera trädgårdsbestyr med en kvinna, bestämmer sig för trots allt göra det - för precioussss häckens skull): Eh, hur ser häcken ut på er sida..?

Jag: Grön och fin...

Här blir jag avbruten av att den långa, smala gubben kliver rätt igenom häcken (det blir den ju inte precis finare av) för att själv undersöka läget. Till saken hör tvivelsutan, oh yes, att purpurrabatten - min blålila juvel, min stolthet, det enda riktigt vackra i trädgården - ligger precis intill den famösa häcken. Bakom Gubben Grans smala gestalt hörs hans fru ropa "akta hennes fina rabatt". Och jag säger så kallt jag kan: "Du står på mina stockrosor."

Han tittar ner, flyttar sig ett myrsteg åt sidan. Inget "åh, förlåt", inget "ojdå", inget "vilken pajskalle jag är som kliver rätt genom häcken som ett annat smalt ufo och klampar ner denna ljuvliga rabatt bakifrån." Nejdå. Endast en blick utmed häcken, och så denna idiotkommentar: "Nä, man ska ju anlägga rabatter sådär nära häcken!" Nej, man ska ju inte det. Risken är tydligen rätt överhängande att det då kliver in smala gubbar genom häcken och mejar ner rabatten!

Och efter det upplåter han sin klagande stämma, så att orden faller som geggig gröt över trädgården: "Jag ser att häcken behöver klippas på er sida. Det blir ju svårt när rabatten ligger så nära... Jaha, är det säkert att du grejar det. Jaha. Jaha. (paus) Kan man lita på det? Så då klipper du häcken då?

Jag kan utan överdrift säga att hans prat är ett rött skynke för mig.

*samlar mig*

*byter ämne*

För ett tag sen visade jag närbilder på några vackra blomster i purpurrabatten.

Bild: Gurkört, frökapsar.

Österlens saltaste kex, Anna, kommenterade då: "Bedårande individer, vackert fångade i linsen! Egentligen väntar jag nu bara på helheten; hur de samsas och kommer överens. Kan man få en bild på det?"

Håll alltså härmed till godo:

Bild: Purpurrabattens högra ände med bl.a. iris, lammöron, berslin, stäppsalvia, oktoberaster och anisiop.

Bild: Cikoria, världens vackraste ogräs, som LindaLunda säger.

Bild: Kungsmynta och åbrådd.

Bild: Anisisop och kungsmynta.

Bild: Stäppsalvia.

Bild: Temynta (i bakgrunden anisisop).

Bild: Vit malört ('Silver queen') och rosenmalva.

Bild: Grekisk vädd och gråmalva.

*

Rösta på Rana

Blonda lockar faller

Jag hänger tvätt på altanen, och slås plötsligt av hur knäpptyst Surrabutt är i köket.

Jag: Vad gör du där inne..?

Surrabutt: Jag klipper håret - det var alldeles för långt.

På två röda är jag inne i köket. Jag registrerar situationen: Blonda lockar på golvet. Stor kökssax i liten flickhand. Kort och mycket ojämn lugg - istället för snedbena med håret kammat åt sidan, som hon alltid har haft. Förväntasfulla, lysande ögon som redan börjar slockna på grund av min röst när jag ropar: "Nej, nej, nej - vad har du gjort?? Du får aldrig mer göra så här!!!"

Jag gör en blixtsnabb resa tillbaka i tiden, när jag och grannpojken Rickard klippte håret på varandra. Min mamma har återberättat det hundra gånger: hur arg hon blev när hon plötsligt upptäckte oss, hur vi båda hade centimeterkort hår mitt på hjässan, hur hans ljusa och mina mörka hårtestar hade blandats på golvet.

Jag är tillbaka i nuet och har min egen lilla flicka framför mig. Mitt arga "nej, nej, nej" hänger kvar i luften, som en otäck lukt. Surrabutts underläpp börjar darra och nu har hennes stolthet och förväntan definitivt slocknat. Hon säger medan tårarna börjar rinna: "Mamma, jag vill inte att du ska vara arg på mig."

Jag lugnar ner mig och tröstar henne (och mig själv). Jag får helt enkelt jämna till det så gott det går. "Kom så går vi ut - jag ska försöka fixa håret på dig" säger jag. Med lite gråt kvar i rösten svarar hon hoppfullt: "Ska du fixa det med tejp eller klister?"

*

Rösta på Rana

Bebismage?

Surrabutt: Du har en bebis i magen!

Jag (stött): Nähää-ä du.

Surrabutt: Jo, för din mage är ju så stor.

Jag (viftar bort): Äh, det tycker jag inte är så farligt.

Jag ska ta den lilla uppstudsiga jäntan i örat, visa henne lite foton som det nedan, och discha till henne på pannan om hon kan se skillnad på min mage nu och då:

Bild: Rana med Lille Brottarn i magen.

*

Rösta på Rana

Böcker

Jag är en sådan person som hellre läser en bok femtio gånger än femtio böcker.

ur "84 Charing Cross Road, Brev till en bokhandel" av Helene Hanff.

*

Det fanns en tid då jag bara läste, läste, läste. Alltid en bok nertryckt i handväskan. Stammis på antikvariat, bibliotek och bokhandel. Jadå, ni gissar rätt, det var Tiden Före Barnen.

Jag har fått en bokutmaning av Trollmor. Roligt och lite bitterljuvt, eftersom jag sällan sitter med en bok nu för tiden.

1. Vilken bok läste du senast? "Det andra målet" av Jonas Karlsson.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? "Barbapapa" eller vad som helst som Lilla Brottarn trycker i mina hand.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Ganska jämnt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv? Nej. "Hurra häften"?? Om man blir så glad över att den snart är slut - varför läsa den överhuvudtaget?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Det varierar.

6. När blir en bok för lång? För "lång" vet jag inte om den kan bli. Dock för tråkig eller för dålig - bara att slänga ifrån sig i så fall.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Men... så känner jag sällan. Folk har så olika smak. Vissa av mina älsklingsförfattare kanske andra tycker är mossiga. Och de där superspännande bästsäljarna, som en del tycker är såååå bra, tycker jag ofta är skitdåligt skrivna.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp? Det finns inget som är så lätt. Jag läser ju för upplevelsens skull, inte för att vara duktig och stå ut - eller att få det avklarat. Jag har inte mitt liv till det priset att jag kan lägga ner en enda timme på en läsupplevelse som inte ger något.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? Klassikerna är nog överrepresenterade; har fyndat så himla många pärlor på loppis genom åren. Vad finns inte? Jag har inga deckare utom "Tre små mästare" av Kerstin Ekman. Om den nu kvalar in om deckare...

Nu utmanar jag:

Anna - Jensens tankar (när din skärmavvänjning är över)

Kajsa - Kajsas

Maria - Marias rum

Anna - Min resa

Nettan - Nettans blogg

Alla bokälskare som vill är förstås välkomna att haka på utmaningen!

*

Rösta på Rana

Fylleplantering

Det är min lediga kväll ikväll. Min. Lediga. Kväll. Efter ett glas vin med Mannen, lämnade jag honom med ett diskberg och två övertrötta barn. Jag gick ut i trädgården och föll på knä i purpurrabatten och hängav mig åt mina blålila vänner. Jag flyttade bland annat ett par Allium cyaneum, som stod och grät under en silvergrön matta av lammöron, som skamlöst bredde ut sig. (Jag köpte dem på en trädgårdsmarknad på Öland för ett par år sedan, av en kvinna som sa att de saknade svenskt namn. Inte förrän för en minut sen googlade jag på namnet och såg att det svenska namnet är blålök. Där ser man.)

I alla fall. Nu flyttade jag blålökarna från sin undanskymda plats till en mer lämplig. Jag placerade dem längst fram i den blåa änden av purpurrabatten, framför franska blåmunkar och bergslin som snällt håller sig på sin plats. Det är bara det att jag hade blandat ihop jordsäckarna. Jag upptäckte efteråt att jag hade planterat de små vippande blålöksplantorna direkt i gödsel. Inte planteringsjord. Gödsel.

Jag vill informera ej trädgårdsnördar om att man inte ska gödsla direkt på rötterna - än mindre plantera i gödsel. Då bränns rötterna och plantan säger god natt. Men vinet var gott.

Bild: Allium cyaneum, alltså blålök.

*

Rösta på Rana

En i taget

Ofta har jag dem båda i hasorna, bland fötterna eller i knät.

Men när Lilla Brotttarn sover middag, passar Surrabutt och jag på att göra sånt som småungar inte får vara med på. Vi gör pilliga skosmycken med lim och små band. Vi tar fram mina gamla pyttesmå glasdjur och sorterar efter färg och sort. Vi för långa samtal om viktiga saker och blir inte avbrutna. Det är bara min flicka och jag.

Men tidigt på morgonen - då är det ibland bara Lille Brottarn och jag. Ofta vaknar han arla arla arla. Då hinner jag ägna mig bara åt honom. Jag sveper min latte, vaknar till och njuter av hans ljuvliga små upptåg. Han är så glad, så innerlig, så mysig att vara med. Han kommer intill, drar i mig, klättrar och klänger, springer runt och hoppar. Han är en liten pojke av skrattande solsken, och det är bara han och jag.

Bild: Lille Brottarn och mamma Rana.

*

Rösta på Rana

Fisketur

Mannen och Surrabutt gick på fisketur. När de kom tillbaka, höll Surrabutt på att spricka av glädje. Hon ropade på långt håll: "Mamma, mamma, jag fångade en fisk! Den var trasig och den var dööööd..!" En illa tilltygad mörtstackare i vattenbrynet var hela dagens lycka.

Bild: Mannen och Surrabutt går på fisketur.

*

Rösta på Rana

Pajig efterlysning

Jag har aldrig gjort paj i hela mitt liv*. Finns det någon som har ett - inte superavancerat - recept på en riktigt mumsig paj?

*) En gång har jag gjort matpaj. Äggstanningen stannade inte, pajen blev svart undertill och det hela smakade ärligt talat skit.

*

Rösta på Rana

Från en änglaflicka

Oj. Jag har fått en utmärkelse till. Änglaflickan Mari med bloggen Hjärtat mitt har förärat mig med den här välslipade snyggingen:

Mari har en urtjusig änglablogg med massor av ljuvliga trädgårdsbilder. Så här kan det se ut:

Foto: Mari, Hjärtat mitt.

Tusen tack, snälla Mari! Snart blir jag lika självsäker som Surrabutt. Härom dan var vi på ett litet mysigt utefik. En ung tjej kom ut och serverade ungarna varmkorv. Surabutt utbrast då högt och med eftertryck: "Men åh, vad den tanten älskar mig!"

Utmärkelsen skänker jag vidare till alla som läser detta.

*

Rösta på Rana

Teori och praktik i rabatten

Jag engagerar mig ohämmat i mina storslagna trädgårds-projekt. Jag blir varm inombords för den uppmuntran och beundran som strömmar emot mig.

Jag (viftar med händerna): Du, kolla in purpurrabatten. Både där och där växer det blåa blommor. Och kungsmyntan är ju faktiskt mer rosa än den där andra bredvid, anisisopen. Rabatten går ju inte alls från blått via blålila till rödlila - som jag hade tänkt.

Mannen (torrt): Nej, det var väl mest en skrivbordsprodukt.

*

Rösta på Rana

Lillprinsen

Han är vårt yrväder, vårt kvicksilver, vår glada gamäng. Han blir arg för ingenting och glad för ingenting. Han härmar allt man säger. Han hoppar jämfota efter sin storasyster vart hon går. Han trycker bestämt sina små nävar kring mina kinder och vrider mitt ansikte så att han kommer åt att "pussa mamma, pussa ängkling".

Nyss var han nyfödd och värnlös. Nu är han vår plöjande, smeksamma, tokglada Lille Brottare. Grattis ÄNGKLING på tvåårsdagen!

(Bild överst: Mannen och nyfödd Lille Brottarn.)

*

Rösta på Rana

Pro bloggia

I våras var det en kvinna som kommenterade: "Hej, du är min mammas sambos systerdotter..."

Så dök alltså Nettan upp, bonuskusinen jag inte visste om att jag hade. Och idag träffades vi för första gången. En synnerligen avslappnad och skön dag och kväll blev det. Hennes två bedårande ungar tog hand om mina trasselsudd, medan hon och jag drack latte. Detta - till exempel - hade inte hänt om jag inte hade börjat blogga. Tack för en härlig dag!

Bild: Barnvakterna Tim och Jane. Fotot är lånat från Nettans blogg.

*

Rösta på Rana

Ljudkuliss till mitt bloggande

Medan jag skrev det förra inlägget, satt jag och lyssnade på Mannen. Han låg i rummet bredvid och drog så grova timmerstockar att det var skrattretande. Kvickt ilade jag in med videokameran och förevigade bullret. Elaka, elaka Rana. Nu sitter jag och säger till mig själv: "Inte lägga ut filmsnutten på Youtube, inte lägga ut filmsnutten.." Tur för honom att jag inte vet hur man gör. Hur gör man?

-

Bild: Ungarna sover hand i hand. Så här sött snusade inte Mannen.

*

Rösta på Rana

Gröna lördagsbestyr

Äntligen har jag hunnit ägna mig åt trädgårdens olycksbarn - entrésidan - lite grann. Gräset där var inte klippt överhuvudaget hittills i år. Hur fint tror ni att en oslipad handjagare bet på meterhögt gräs? Just det. Och äger vi en lie? Icke. Ännu en fråga: exakt hur begåvad och framförallt trädgårdsmässig tror ni jag kände mig när jag låg med rumpan i vädret och klippte den så kallade gräsmattan med sax?

Medan jag har ägnat hela dagen åt att flytta plantor, klippa bort vissna blommor, rensa ogräs, klippa gräset och vattna hela trädgården - har den övriga familjen varit sysselsatt med viktigare saker. Nämligen detta:

*

Rösta på Rana

Blålila hav: mer flod än ebb

Visst - ogräset växer ikapp med blåklockorna. En nyplanterad stockros begick harikiri. Blåklinten tjurar och vill inte. Och så vidare, meter efter meter. Men ändå, trots allt - jag tror att min purpurrabatt, mitt blålila hav, börjar göra skäl för namnet. Har jag fel?

Bilder: safirsalvia, persilja, bergslin, stor blåklocka, stäppsalvia, anisisop, pionvallmo, gurkört, kungsmynta, rosenmalva med myra, lammöron och grekisk vädd.

*

Rösta på Rana

Att få och ge

Jante får ursäkta, men han är helt enkelt portförbjuden. Klädsamt rodnande och rart stammande tar jag istället emot en utmärkelse från den småländska änglaflickan Annie med bloggen Annalunda. Tack, du generösa, varmhjärtade, underbara varelse!

"Vännen Rana skriver fantastiskt pricksäkert och roligt och är en sann konstnär då det gäller både bild och text. Rana = djup, klokhet och skratt!!! Rana har också stöttat mig när det har varit som svårast. Tack!!!"

-

Jag har lust att ge utmärkelsen vidare till er alla, men ska välja ut fem. Utmärkelsen går vidare till följande stjärnor:

Anna med Jensens tankar - glasklar skärpa, exakta formuleringar och kompromisslös självrannsakan serverad med mumsig lätthet. Enkom lilla Loppans teckningar är värda ett besök hos henne.

Trollmor med Trollmor på Pepparkaksvägen - förföriska, poetiska ord och foton så vackra att det gör ont. Kliv in i hennes sagoland.

Anna med Min Resa - sprudlade humor, varma och kloka ord, tossiga fjäderfän och ljuvligt skrattande grodor. Gå dit och bli glad.

Jenny med Himmel och ord - introspektiva och analyserande texter, scrapping, intelligenta mentala utflykter och ofärdiga tankar. Hoppa dit så hoppar du in i en dialog med dig själv.

Maria med Frøken Fryd - sprakande blogg full med smittande aptit på livet. Bloggen är låst, men skicka iväg ett mejl till den danska pigen, så får du säkert en inbjudan. Skriv till frk.fryd@mail-online.dk.

Fridens liljor!

*

Rösta på Rana

Det kom ett kort

För ett tag sen skrev jag om när jag antastade Özz Nûjen på bussen. Jag kände mig frigjord och modig när jag böjde mig fram mot honom och med eftertryck utbrast: "Du är så braaa!" Ja ja. Det var alltså inte han.

Det var bakgrunden. Igår fick jag ett anomymt kort. Bara adressen, ett Özz-kollage och texten "Känner du igen mig???" Ingen underskrift. Sånt där älskar jag. Och det är dagens sanning att jag inte har en aning om vem det är ifrån. Det vore likt Rufus, men jag känner inte igen handstilen. Kanske brorsan, men han har nog inte tid med sånt. Men vem är det ifrån? Träd fram, för tusan.

*

Rösta på Rana

Ungarnas ungar

Surrabutt har fem dockor: Tina, Molle-Molle, Douglas, Muffa och Herakles. De ingår i den övriga familjen.

Imorse, när Mannen skulle åka till jobbet, stod ungarna i fönstret och vinkade. Surrabutt ropade: "Hej då, pappa! Hej då, Tinas och Molle-Molles morfar!"

På kvällen, när hon inte vill sova, tar hon hjälp av Herakles. "Mamma, Herakles är bajsnödig, han måste gå på pottan.... (hjärtslitande tonfall) Får han inte det?"

Och nyss smög jag på Surrabutt och tjuvlyssnade när hon pratade med sina dockor: "Molle-Molle och Douglas, nu får ni sitta här på stolen medan jag går och fixar en grej i rummet där borta. Jag kommer snart, ungar! (Hejdar sig, kastar en blick över axeln.) Ni får apselut inte gå upp på bordet... för det är alldeles för farligt för er! Ni kan ramla ner på golvet och golvet är jättejättehårt. (tänker efter) Och om ni går upp så blir jag jättejättearg på er.

*

Rösta på Rana

Små kulor

Tvättmaskinen går för jämnan. Utan att höja ögonbrynen tömmer jag barnens fickor på stenar, pinnar, sand, leksaker från förskolan (kleptomaner), blad, små plastbitar och vissa andra grejer. Jag gör det i sömnen. Innan jag fick barn, insåg jag inte att det skulle ingå i mina dagliga rutiner att tömma små byxfickor på HARBAJS.

*

Rösta på Rana

"Sov gott, mamma"

Jag är en av dessa många kvinnor som är uppe och vandrar på nätterna. Svårt att somna, lätt att vakna. Det här är ingen stor grej, särskilt inte nu - så bra som jag sover nu har jag inte gjort på mycket länge. Men vissa nätter är ändå helt hopplösa. Är det inte Lille Brottarn, så är det jag själv. Det här har så klart lilla Surrabutt snappat upp. För ett tid sen kom hon och stack en liten present i min hand. Det var ett omsorgsfullt ihopvikt papper med en teckning inuti.

"Mamma, det här är en GOTTSOVA. Du får den så att du ska kunna sova på natten."

Sedan dess ligger Surrabutts gottsova under kudden varje natt. Ja. Det måste vara därför jag sover bättre nu.

*

Rösta på Rana

Ett lila hav

Jag har skrivit en del om mina rabatter. På pappret och i mina tankar är de storslagna, magnifika, ljuvliga. I verkligheten - nja.

Ta bara den silvervita rabatten på framsidan - den som ska bli drottningen i vår vita grusträdgård. Den är fortfarande en gigantisk oval av lera. Det hela ser ut som en utgrävd grav. Där knäckte jag ryggen i mina fåfängliga försök att förvandla fem miljoner kubikmeter stenhård lerjord till svart mylla. Nu växer där tusentals rödklöver och andra skojare. De känns inte så silvervita, precis.

Men ändå. Det går åt rätt håll. Purpurrabatten, mitt violetta hav som ska omgärda halva trädgården (är tanken), börjar faktiskt ta form. Den går från blått via blålila till rödlila. Stommen utgörs av stadiga och pålitliga gynnare som stäppsalvia, anisisop, lammöron och astrar. Även mer gracila varelser som stor blåklocka och franska blåmunkar har sin plats i rabatten. Ettåringar som safirsalvia, blåklint, rosenskära och grekisk lövkoja fyller ut tomrummen i nyplanteringen.

Nu håller jag på och väver ihop purpurrabatten med örtagården. Det blir bra; nästan alla mina kryddor får blå (cikoria, isop, gurkört), blålila (kungsmynta, kryddtimjan, citrontimjan) eller rödlila (gräslök, backtimjan, temynta, läkemalva) blommor. Och flera av de icke-blommande kryddorna har ett suveränt bladverk. Favoriterna är brokbladig äppelmynta, gråtimjan, lammöron och vit malört ('Silver queen') som gnistrar som silver mot sina mer färgstarka grannar.

Dagens projekt är att plantera ut ett dussin frösådda lejongap (lila, vad trodde du) i nämnda purpurrabatts framkant. De är så klena och taniga att jag tvivlar på projektets möjligheter, men vem vet. De kanske bestämmer sig för att börja leva ett storslaget liv. Dessutom har jag köpt en stor låda med en massa skott av rödkål. Jag ser framför mig en armé av surrealistiska, violetta klot som rullar fram bland fänkål och åbrådd. Sååå snyggt! Och roligt. Men sen kom svärmors man Trädgårdsmästaren och sa sarkastiskt: "Aha ja, rödkål? Rådjurens älsklingsmat!" Då kände jag att hela trädgårdslusten svajade till, men snabbt som sjutton återerövrade jag den. Min trädgård! Min rabatt! Min rödkål!

I en annan del av trädgården växer dessa purpurfärgade, fantastiska divor:

Bild: pionvallmo, plommonfärgade.

*

Rösta på Rana

Låt det klirra om mig

Jag är inte så van att smycka mig. Men nu går jag runt och rasslar med handlederna så att det är en fröjd åt det. Och jag tänker: "Vad härligt med ett jobb där man kan ha stora, drälliga armband; det kunde jag inte ha på mitt förra ställe..." -

Jag kommer av mig. Kunde jag inte? Varför inte det? Vad pratar jag om; jag har väl alltid bara jobbat på kontor..? Men så kommer jag på det. Jag har ju varit mammaledig i hundra år. Det är ju det som har varit mitt jobb. Det har inte varit direkt läge att byta bajsblöjor och leka på golvet med långa smycken slängandes runt hals och armar. Men det är det nu. Äntligen lite flärd.

*

Rösta på Rana