80-tal

Jag har fått en utmaning från En blev tre: släng upp den slemmigaste 80-talsdängan som står att finna. Rätt fråga till fel person. Eller fel fråga till rätt person.

Jag är född på sjuttiotalet. Jag växte upp på åttiotalet. Jag har redan haft silverläppstift, tajts och axelvaddar. På riktigt, första gången. Utan ironi, utan humor, utan skön retrokänsla. Bara kall, seriös, riktig, egoistisk, fyrkantig, materialistisk, konstgjord, finnig, ångestframkallande åttiotalstillvaro med förtvivlat fula turkosa plastörhängen.

Det här blev snäppet jobbigare än vad den snälla utmanaren avsåg. Jag tror jag får mjuka upp det lite. Åttiotalet var också den tid då en blond, permanentad, skinnklädd halvgud från Upplands Väsby erövrade Sverige, världen och mitt hjärta.

Så därför är mitt svar på utmaningen detta:

*

Åttiotalsguden:

Härmed skickar jag denna tuperade, spraydoftande utmaning vidare till Jensens tankar. Nå..?

Så nära..!

Lille Brottarn vaknar halv fem. Okej, det känns ju lite väl tidigt. Men se på den. Med välling och en halvsovande, oskönt sjungande moder bredvid sängen låter han sig nöja. Och somnar. Nästan. Han ligger avslappad, varm, mätt, trygg, trött. Öppnar ena ögat och kikar på modern. Och vad gör modern då? Hon skrattar till - bara för att han är så gudomligt, orimligt söt. Gensvaret är ögonblickligt, en reträtt omöjlig.

Så nu är han och jag upp och lajar. Vilken nybörjarmiss. Nu..!

Ja, min lilla flicka

Jag gick på den ikväll igen. Jag är väl en riktig mes. Lilla dottern ville som vanligt förhala sänggåendet. Jag är tuff nog att inte gå på klassiker som "jag kan väl få leka en kort stund" och "jag vill höra bara en liten, liten saga till". Till och med den listiga "jag är så hungrig, kan jag inte få lite mer välling" står jag emot (det gör inte Mannen; han ömmar för alla hungriga eftersom han själv tycks ha ett hål i magen). Men den riktigt tunga "jag vill sitta hos dig och mysa lite, jag behöver kramas en stund" går jag på. Varje gång. Och jag gör det med kroppen full av varm lycka.

Respekt, någon?

Ungarna är födda in i en Bajen-släkt. Det kan man inte göra nåt åt. Deras farbröder har från dag ett utrustat dem med bajennappar, bajenpyjamaser och bajennallar. Lilla verbala Surrabutt lärde sig mycket tidigt att sjunga Hammarbyyy, Hammarbyyy med det rätta schvunget. Och här slutar framgångssagan. Lille Brottarn visar liksom inte nån riktig respekt.

Jag (pekar på hans tröja): Vad är det här då?

Lille Brottarn: Baj.

Jag: Bajen?

Lille Brottarn: Bajs.

Jag: Bajen...

Lille Brottarn (skitglad): Bajs, bajs!

Spindelparty med snöpligt slut

Ärad vare gud i höjden. Jag hittade en spindel ikväll, precis innan ungarna skulle i säng. Gnällande kids på gränsen till nervsammanbrott förvandlades till extasiska små fältbiologer. Lilla lugna dottern hoppade jämfota av glädje över spindelns framfart. Lille brutale Brottarn månade istället otippat om dess säkerhet. "Siktit, siktit" (= försiktigt) mumlade han när spindeln svingade sig fram. Vi sjöng Imse Vimse för den. Och sen råkade Lille Brottarn krossa den mot en vägg.

Dottern konverserar

Kvällsprat i sängen med dottern. Hon kör som vanligt sitt brådmogna, barnsliga kvitter, vilket fick mig att skratta högt för första gången idag.

Surrabutt: Vad hette den där pojken i boken?

Jag: Menar du Viggo?

Surrabutt (uppskattande): Viggo var det, det har du rätt i.

*

Surrabutt: Jag ligger här hos dig för det är så mjukt och varmt. Men vi har ju ingen mat.

Jag: Vad menar du?

Surrabutt: Men vi ska ju handla det. Det finns ju faktiskt mat i affären.

*

Jag: God natt, min gosefia.

Surrabutt: Du är min gosefia, mamma. Och pappa är det. Och alla gamla människor är mina gosefia.

Vardagsmysterier: tvättkorgen

Tvättkorgen är knökfull. (Enkom detta faktum är ett mysterium; maskinen går dygnet runt, och ändå är korgen full. Det lämnar vi emellertid just nu därhän.) Jag river ut massor av kläder, sorterar ut dagens vinnare och stoppar i maskinen. Här kommer mysteriet. Hur kan det vara att den tvätt jag har rivit runt i, som nu ligger på golvet och ska tillbaka till tvättkorgen - inte längre får plats? Nu, när det borde finnas mer plats?

Äcklig prioritering

För ett tag sen var vi på besök hos några bekanta, en trebarnsfamilj. Under middagen satt pappan och berättade om sig själv. Mamman lirkade med lilltjejen, kollade till storkillen, matade pyttebebisen. Pappan berättade om sig själv. Mamman renoverade pyttebebisen, lugnade storkillen som löpte amok, hjälpte lilltjejen på pottan. Pappan berättade om sig själv. Mamman tjatade på storkillen, torkade lilltjejen i rumpan, ammade pyttebebisen. Och pappan, ja. Han berättade om sig själv.

Nu skulle jag kunna skrika högt och länge om jämnställdhet, orättvisor och mansgrisar. Men egentligen är det nåt annat som provocerar mig ännu mer: en vuxen person som är så upptagen att berätta om sitt liv och sin jobbiga barndom, att han inte märker att hans egna barn behöver bli torkade i rumpan. Att sätta sin egen dåtid framför barnens nutid, om nån fattar vad jag menar?

Det har farbror fått om bakfoten

Jag kom på en till sak som tröstar och värmer, förutom en hand i nacken och ett glas nybryggt kaffe: goda vänner som älskar en trots och för allt. Jag blev påmind om det ikväll, när jag träffade väninnan A på en lååång fika.

*

En annan gång när vi träffades och kramade om varandra, gick det förbi en liten skinntorr gubbe. Han tittade föraktfullt på oss en stund och sen sa han något som var så puckat att det nästan var gulligt. Han spetsade sin gamla mun och så spottade han ut:

"Bögar!"

Sonen söt som socker

Jag håller på och hänger tvätt. Lille Brottarn leker i rummet bredvid. Gör han väl? Vad tyst han är. Eh, var är ungen? Leta, leta. Jag hittar honom i köket. Han sitter på golvet, med munnen och de små knubbiga nävarna fulla av strösocker. Lyckan i det lilla runda ansiktet är total.

Nu hörde du fel, mamma

Barn är så snabba. Min vänninna Rauka har två söner. Hon sällskapade sedan ett par månader tillbaka med en man, Uffe. Känsligt läge, som man säger. Dialog vid frukostbordet mellan henne och yngsta sonen:

Sonen: Jag hatar Uffe.

Mamman (förskräckt): Va?

Sonen: Jag hatar Uffe. Storebror säger så.

Mamman: Att han hatar Uffe?

Sonen (hastig blick): Nej..! Att han hatar lök.

De samlas kring sängen

Jag säger som Bergman: "Nu kommer dämonerna". Med ä och allt. Det spelar ingen roll att jag verkligen borde sova, att Lille Brottarn kommer att köra upp mig klockan sex imorgon bitti, att jag inte sov förra natten, att jag av flera skäl borde vara utvilad imorgon. Det går inte ändå. Hjärtat slår som ett dopat lokomotiv, tankarna snurrar utan att jag kommer fram till minsta lilla slutsats, och jag ligger kallsvettig och tänker att nu borde jag verkligen sova. Men vet ni vad? Jag gör inte det ändå.

Ibland får jag anonyma (givetvis) kommentarer om att jag borde rycka upp mig och skaffa mig ett liv och en hobby. Men lyssna nu: när man har smockat rätt in i väggen fungerar inte det. Försöker man pressa sig bortom gränserna, går man bara sönder lite till. Så är det för mig, och så är det för otroligt många människor. Det enda som fungerar är mental vila, lite själsligt svängrum och varm och mjuk omtänksamhet. Eller en hand i nacken. Eller ett stort glas nybryggt kaffe.

I övrigt: allt väl ombord.

Utan sällskap på toaletten

Men ändå. Nu är ungarna tre respektive ett och ett halvt. Det är så skönt att de är lite mer självständiga. Det fanns en tid när man ständigt hade en unge på knät och en vid bröstet, eller en unge på höften och en under armen. Jämt hade man minst en i släptåg, inklusive i duschen och på toaletten. Nu leker de med varandra långa stunder. Även om jag ibland kan sakna det där allra mjukaste, pluttigaste bebismyset, är det en otrolig frihet att barnen inte är så här små längre:

Yrvädret som kom av sig

Lille Brottarn är en skämtare, en glad gamäng - en riktig liten partykille. Att vara glad är banne mig hans grundtillstånd. Men nu har han suttit hos pappa nästan hela dagen med slokande huvud. Han bara piper och gnäller och vill inte ens ha välling. Då vet man att han är ur form.

Bliv vid din läst?

Jag glider runt bland alla fina inredningsbloggar. Jag imponeras av dessa vitmålade loppisfynd, stickade sockor och blomsterarrangemang. Ni verkar så otroligt händiga, kreativa och driftiga.

I tre års tid har jag stört mig på att man ser en massa bråte under en bänk i badrummet. Sa jag bråte? Let's be frank; jag talar om smutstvätt och bajsblöjor samt en tvättmaskin. Hur käckt vore det inte med ett draperi framför detta? Sagt och gjort - tanke och handling är ett hos mig, och därför köpte jag efter tre år ett draperi på IKEA och en vajer och skruvöglor på Bauhaus.

Nu ska jag försöka säga detta utan att hemfalla åt pupertala svordomar. När jag skulle fixa draperiet, gav symaskinen mig sitt bildliga (vad annars) finger och ville inte prestera en raksöm värd namnet. Skruvöglorna var ovilliga att sitta rakt och var dessutom för långa, så att de gick igenom bänkskivan. Vajern skar naturligtvis in i hullet på mig och orsakade blodvite när jag skulle knyta fast eländet. Trots detta slokade densamma på ett ytterst otillfredställande sätt. En glipa, stor som en cirkustältöppning, visade allt det junk som draperiet alltså skulle dölja. Sen insåg jag att jag skulle ha trätt på de där klämmorna eller kniporna eller vad nu de där jävla ringarna heter, som skulle hålla upp hela spektaklet - innan jag förankrade vajern from hell. Iii-diii-oot. Jag försökte fästa draperiet med andra klämmor, ackompanjerad av Mannens uppskattande ord "det ska väl inte se ut så där sen". Jag rev ner skiten. Jag ser fortfarande lika mycket smutstvätt och bajsblöjor, men med den skillnaden att det nu hänger en slapp vajer framför hela härligheten.

Hur gör ni..?

Igen

Jag studsar ibland till när jag hör min treåriga dotters tonfall. Hon kan låta finkänsligt tillrättavisande eller försiktigt mästrande, så liten hon är. Som ikväll.

Jag (glatt): Kom nu så borstar vi tänderna.

Surrabutt (informerande): Ikväll tänkte jag att vi inte skulle göra det.

Jag: Va? Kom nu, älskling.

Surrabutt: Vet du vad, mamma, jag behöver inte göra det.

Jag (bestämt): Johooo du, för det är välling på dem.

Surrabutt: Hm, jag har inte bestämt mig än.

Men så tar hon ändå genast min hand och leder mig till badrummet. Och jag följer med henne och har ögonbrynen hyfsat högt upp i pannan. Det där tonfallet känner jag igen från en annan tid. Chocken är mild men påtaglig, när jag plötsligt inser att hon låter som min pappa. Han har sagt ett och annat mästrande ord till mig. Han har aldrig höjt rösten åt mig.

Husplaner på skam

Ålrajt, NU ska jag ta tag i planeringen för huset. I år måste vi måla om det. Måste! Och fönsterrutorna, som håller på att falla ur - bergis en god idé att kitta om dem innan dess. Och vattenledningarna måste vi fixa. T-r-å-k-i-g-t. Men nödvändigt. Skulle vara otroligt fiffigt att kunna vattna trädgården utan att det blir översvämning inne. Och den skuggiga framsidan som är trädgårdens olyckliga sorgebarn. Där skulle vi kunna, mmm...

... anlägga en stor, ljuvlig perennrabatt. Bort med de där fula rosorna som jag bara blir förbannad av, bort med den mossiga gräsplätten! Istället ska vi ha en jättestor, oval, alldeles silverskimrande vit rabatt. Jag tänker högklassig vit storklocka, silverglänsande vit malört, förtjusande rufsig vit temynta, mullig gullig ulleternell, komiskt uppkäftig vit piplök, silvriga och mjuka lammöron...

Men hallå. Uppstyrning! Huset!! Vi måste först göra oss av med allt junk i förrådet; allt skräp som finns där, fast ingen förstår varför. Svarvar av olika slag, avancerade slipmaskiner och verktyg som ser ut som vansinniga tortyrredskap. Vi ska istället sätta upp hyllor längs väggarna - för trädgårdsgrejerna till exempel. Där kan jag också ha, mmm...

... mina kära lökar och fröer. Apropå lökar - vad fint det kommer bli med alla balkansippor som kommer invadera trädgården i vår. Och i min stora, vita rabatt - den där som inte finns än - ska jag ha olika flor med vårblommor som blommar långt före perennerna. Först vitsippor, som fyller hela rabatten och sedan gracila stjärnlökar som tar vid...

Eh, hallå. Huset för i helvete. Vi totalrenoverade det för tre år sen och fortfarande är det lister som fattas. Det ska vi fixa innan vi börjar tänka på vilka, mmm...

... läckra sommarblommor som ska få komplettera de mer stadiga perennerna i rabatten. Vit blåklint ska jag ha i en låg, vid kruka intill. Och undrar om inte en massa vita reseda ska få göra dem sällskap. Och sedan...

Ändå

Allt är skört och ömtåligt, framtiden oviss, utsikten dimmig, huset uppochner, alla sjuka, jag hudlös. Men jag kan nästan känna doften av den - vårlusten.

Ska man dränkas i snor??

Självklart. Nu har även Mannen däckat i feber med tillbehör. Jag ORKAR inte kåsera kring att jag åkte och storhandlade i det skick, i vilket han nu ligger utslagen och tillintetgjord på soffan. Gör det inte, gör det inte.

*biter ihop*

Si så där, det gick ju galant. Man vet att det är influensatider som härjar när man blir glad av följande:

Jag hade värsta flytet på apoteket imorse: tog en nummerlapp, tog en snabbis (ja, ja) på Lindex, hann precis lagom tillbaka - rakt fram till disken ba. Rutin, gott folk!

"Jag sa fel"

Det är härligt med ungar som kan uttrycka sig. Dialogen nedan är från Tjuvlyssnat.se.

En pappa kommer cyklande. Sonen ~4 befinner sig några meter längre bak, också på cykel.

Sonen: Vad långsamt du cyklar pappa!

Pappan: Mm.

Sonen: Flytta på dig för i helvete så att jag kan cykla förbi.

Pappan (argt och chockat): Vad sa du?!

Sonen (tveksamt): … pling, pling.

Upplysningsvis

Bussresan från dagis och hem tar femton minuter. Under dessa femton minuter upplyser Lille Brottarn oavbrutet sin storasyster och mig om att vi - hallå, hallå - befinner oss på en buss. "Fatta vad stort detta är, fruntimmer" säger han på brottarspråket, vilket alltså låter som:

"Bussen, bussen!!! Bussen! Bussen, bussen, bussen, bussen! Bussen! Bussen, bussen. Bussen, bussen!!! Bussen! Bussen, bussen, bussen, bussen, bussen!!!"

Jag, som trots allt är den ömma modern, säger "visst, bussen, det stämmer, vad kul att vi åker buss". Storasyster Surrabutt är lite mindre förstående och utbrister till slut: "Men det räcker om du säger det en gång".

Ett, två, tre - va?

Ungarna, som har varit febriga och hostiga en vecka, blev igår påtagligt piggare. Det var skratt och skoj och allehanda gymnastiska övningar i soffan. Emellertid visade det sig att det bara var på skämt; nu sitter de båda bredvid mig i soffan som två små bleka ljus och tittar på Fem myror igen.

Man vet att den där fenomenala programserien har gått varm i videon ett tag när Surrabutt, tre år, rabblar alfabetet helt korrekt och Lille brottarn, ett och ett halvt år, viskar i ens öra: "ett tååååå teee zäta".

Choklad

I en artikel i DN idag, berättar en av Sveriges ledande chokladexperter, Maja Berthas, om chokladens undergörande effekter. För att riktigt trycka ner i halsen på oss hur tråkigt det är med fiskpinnepinan och pastapaniken, säger hon käckt "Jag äter choklad och dricker vin varje dag. Det är min vardag."

Precis vad jag misstänkte. Jag käkar alldeles för mycket fibrer och GI. Har säkert hängt för mycket på gymet också. Bot och bättring lovas.

Heta små pannor svalnar

Ungarna har haft feber och hosta i en vecka. De har ingen matlust alls - när de med blanka ögon nobbar glass förstår man att de är sjuka. Sömnen hackas sönder av hostan. Vi har sett Fem myror är fler än fyra elefanter säkert hundra gånger. Och suttit i soffan och myst så gott vi kunnat.

Men nu tror jag något håller på att vända. Surrabutt-flickan sitter i soffan och sjunger för full hals och Lille Brottarn gör handvolt på handvolt över soffryggen. Hm. Feberfri, någon?

Ä-n-t-l-i-g-e-n.

Svart humor

En av de få saker som just nu ger mig inspiration är att skissa på mina rabatter - de där som inte finns än. Jag satt igår och komponerade på skoj ihop en rabatt med svarta blomster.

"Tänk dig" sa jag till Mannen. "Längst bak en fet fond av svartröda borstnejlikor av sorten Tuxedo Black. Framför dem, till vänster, ett gäng svartliljor som låtsas mingla med den buttra buskkrassen Black Velvet. Intill dem en massa svart blåklint som vajar misstänksamt. Till höger svart akleja av sorten Miss M. I Huish - en svartlila och svårt melankolisk skapelse. Massor av praktvädd, så djupröd att den ser svart ut, som slingrar in och ut mellan alla de andra. Naturligtvis svart tulpan, som hinner dö lagom till sommarblommornas ankomst. Och längst fram massor av svarta penséer som psykar en med sitt fula, gula öga."

Då känner Mannen givetvis en oemotståndlig lust att psykologisera mera och säger "trädgården avspeglar alltså sinnesstämningen..?" Jag kastar en blick på honom och utstöter ett sarkastiskt "ha" - varpå han replikerar (på allvar): "Vad kul att höra dig på skratta igen".

Be my Black Prince

Försöker få fatt i vårkänslorna igen. Drog iväg med en febrig liten flicka till Plantagen - inte så många god-mamma-poäng där (neeeej, hon hade inte feber när vi drog iväg, sluta bråka). Jag råkade köpa ett gäng fröpåsar: rosenböna, gurkört, lejongap, vit blåklint, flera sorters rosenskära. Ahh. Det var ett utmärkt tilltag - förutom att det blankögda flickebarnet med feberrosor (passande, med tanke på miljön) på kinderna viskade "det är inte så roligt här, mamma".

För övrigt kan man undra varför blomsorterna låter som åttiotalsdrinkar: Sunset (rosenböna), Black Prince (lejongap), Snowman (vit blåklint), Candy Stripe och Daydream (rosenskära). Eller är det kapplöpningshästar jag tänker på?

Triumf

Imorse smällde jag sönder ett dricksglas. Min första (och enda) tanke var: vilken tur att det var odiskat.

Där ser ni; jag tänker visst positivt.

Jagad

Jag har en efterhängsen och inte särskilt realistisk känsla av att alla vill åt mig. Jag hyser klart oläckra känslor av att vara jagad.

Låt oss först exkludera de opersonliga elefanterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och A-kassan - vilka troligtvis visserligen har för avsikt att bråka med pajskallar som har den dåliga smaken att bli sjuka, men som ändå knappast anser att det är personligt.

Vilka blir kvar då? Vilka är det som jag tror jagar mig..? Låt mig se. En kärleksfull make som vill ha besked om lunchönskemål - väldigt elakt. Två febriga barn som vill att mamma ska läsa om Barbapapa en åttonde gång - riktigt olustigt. En vän på kontinenten, som för en evighet sen bad mig ringa upp så vi får prata lite - jättetaskigt av henne. Mobilen ligger som en tickande bomb och innehåller några obesvarade mess och ännu ej avlyssnade meddelanden. Messen: ett jättegulligt från brorsan - skrämmande; samt ett par till uppmuntrande och inkännande kommentarer från vänner - orimligt krävande och elakt. Eller?????????????

Nu behöver ingen säga att jag ska skärpa mig angående detta. Detta ironiska utspel torde visa att den bollen redan är hemma.

Alla hjärtans dag

Mitt varmaste, mjukaste TACK till er alla, kända och okända, som har skrivit snälla och uppmuntrande saker på blogg och mejl. Det betyder mer än ni tror.

Massor av kramar tillbaka till er.

Trädgårdens rum - moa-ha-ha

Vi har en trädgård. Den är som den är. Vacker här och där (kommer att bli till våren, that is) och en örtagård med fler sorters örter än en nybörjarkryddmupp brukar ha. Det var de fina bitarna; resten är sorgebarn som vi skippar just nu. Igår råkade jag låna Trädgårdens rum av Christel Kvant och Heidi Palmgren. Vackra bilder. Välskriven, förstås. En sammanfattning av den skulle kunna låta så här: "Glöm pyntet tills du fixat helheten". Eller "Tänk först, gör sen, pucko". Eller "Jaså, du har anlagt rabatter utan en tanke på helhetsperspektivet, du borde fanimig skjutas, ditt äckel".

När jag började läsa, var jag ivrigt kunskapstörstande. Jag förstod vad som avsågs med trädgårdens väggar och rum, helhetstanken och hela kittet. Det är bara det att nånstans på vägen förvandlades ljusgrön inspiration och vårlust till mörkbrun hopplöshet. Jag kan gott lägga till att det inte är författarnas fel. Så här nånting såg min tankekedja ut: vad fint det skulle kunna bli - vad mycket som jag inte trivs med - det där kommer vi aldrig orka eller ha råd med - och det allra värsta: jag vill ju ändå kanske inte ens bo här.

Ta-da.

Kom igen, mamma

Lille Brottarn, ett och ett halvt år, pratar mer och mer. Det kommer flera nya ord varje dag. En del ord uttalar han småborgeligt och konventionellt, så som kaka för "kaka" och boll för "boll". En del ord uttalar han mer djärvt, som lull-lull för "måne". Men ibland blir man förvånad.

Lille Brottar (pekar uppåt): lull-lull, lull-lull!!

Jag: ja, titta vad fin.

Lille Brottarn: mamma, lull-lull, lull-lull!!

Jag: ja, lull-lull, jag ser.

Lille Brottarn (lite sur): mååååååne.

Coola ner, mamma

Vi är på väg hem från dagis. Dottern Surrabutt, 3 år, diskuterar sin framtid. Hon går i bröllopstankar.

Surrabutt (dramatisk berättarröst): Jag veeeet inte vem jag ska gifta. Jag undrar vem jag ska gifta. Vi får se vem jag ska gifta.

Jag: Du kanske ska gifta dig med Lukas? Eller med Niklas eller Viktor?

Surrabutt: Nej, jag ska gifta med min lillebror.

Jag (frigjort): Vi får väl se hur det blir. Vad spännande det ska bli.

Surrabutt (avmätt): Inte SÅ spännande.

Barnasömn

Skillnaden mellan att vara en ambitiös nybörjarmamma och en hyfsat avslappnad tvåbarnsmamma är gigantisk. Låt mig till exempel nämna sövandet av kidsen.

Unge nr 1 - vi körde rubbet: bära, buffa, lämna, vagga, sjunga, söva, femminutersskrika, annawahlgrena, mysa, rulla, spela - alla till buds stående trick och tekniker. Det tog ett par år. Ärligt talat fungerar det inte helt smidigt ännu, och flickungen är snart tre och ett halvt.

Unge nr 2 - jag lägger ner honom och tänker "han får pipa lite". Lyssnar - han piper INTE. Han skrattar och somnar.

Förskjutna perspektiv

Det känns plötsligt så futtigt att klaga på sömnbrist och oförklarliga gråtattacker.

En nära vän lades in på sjukhuset igår. Det kan vara mycket allvarligt - eller så är det inte det. Ingen vet, inte läkarna och inte heller hans oroliga fru, som just nu är på jobbet med ihopbitna käkar och svullna ögon. Tusen kramar till dem båda och deras tre ljuvliga pojkar.

Väderprat

Plusgrader i februari. Lilla Surrabutt, 3 år, står vid fönstret. Hon tittar ut på den blöta, leriga tomten. Hon bestämmer sig för att konversera med sin lillebror, så hon utbrister suckande:

"Åh, vad mycket väder..!"

En dotter och en son

Jag har en dotter och en son. En av varje sort - vilken fröjd. Jag älskar dem båda mer än livet, men jag älskar dem på olika sätt. Jag kan inte beskriva skillnaden, men det kan Märta Tikkanen:

"varför är det olika från början, lika intensivt och lika oerhört men annorlunda

varför detta kända och igenkännande med en flickvalp, du i mig och jag i dig, vi båda, sak samma hur olika vi än kan vara [...] ändå vet vi båda genast, bottnar i varandras kvinnovärldar, din är ett dygn gammal, min är åttatusen gånger äldre, ändå vet vi, känner vi varandra bortom överraskningar och oväntade svängar, ändå är det alltid vi långt in i döden och långt efter döden, alltid nära [...]

medan allt är främmande och obekant och okänt, farligt fascinerande och hotande med nya horisonter, fjärran utmanande världar som hon äntligen ska kunna få en inblick i, aldrig fatta helt men kanske ändå nångång ana vad som rör sig i män [...] när hon möter blicken från en nyfödd pojkvalp, redan djupt förälskad, tusen band som aldrig brister mellan hennes pojkvalpar och henne hur de än beter sig, stövlar fram och luktar och har ljud och tusen krav och våldsamhet och föga hänsyn, och sin ömhet, och sin tillit

hon älskar dem besinningslöst och häftigt

som hon genast älskar sina flickvalpar, inte mer och heller inte mindre men fullständigt annorlunda genast från den allra första stunden, varför?"

Ur: Rödluvan av Märta Tikkanen (1986)

Blygsammare krav

För fyra år sedan uppskattade jag

• en flott middag med många rätter
• en maratonvideokväll (minst tre filmer i streck)
• att få tid att läsa en älskad roman från pärm till pärm.

Nu uppskattar jag

• att äta varm mat utan att behöva byta bajsblöjor mellan tuggorna
• att hinna lägga ungarna innan Let's dance börjar
• att hinna skumma DN innan Lille Brottarn har gjort strimlor av den.

Matnojor

Mat. Hm, lite känsligt ämne. Så här har vi det i vår familj (man vill ju gärna dela upp nojorna på ett praktiskt sätt):

Jag är petig, krånglig, kräsen - kalla det vad du vill. Bortsett från den detaljen att jag är halvvego, måste maten vara god. Inget orimligt krav, tycker jag själv. Men folk (läs: mannen) kan bara inte få in i sitt huvud att jag hellre är hungrig än äter otäck mat.

Mannen är hungrig jämt. Jo, jämt. Han äter definitvit hellre äcklig mat än ingen. Blir det blodpudding idag? Åh, vad gott (tacksamt tonfall). Blir det snabbmakaroner och Scan-köttbullar idag? Åh, vad gott (tacksamt tonfall).

Jag minns en gång när jag hade gjort i ordning en riktigt manlig middag (alltså husmanskost): stora, saftiga, peppriga ostfyllda pannbiffar, kokt potatis, stekt lök, gräddsås och lingonsylt, öl och en liten iskall pärla till det. Och låt mig säga så här: jag hade inte snålat på käket. Det är en av de få gånger jag har sett Mannen med tårar i ögonen.

Före och efter

Lille Brottarn älskar bollar. Han studsar, sparkar, kastar, rullar, äter och sitter på bollar.

Vart jag än går i huset, vadar jag fram genom drivor av bollar. När jag trampar snett på en av dem och nästan bryter skallen av mig mot en dörrpost, gäller det att påminna mig själv om att strax före jul kändes det som en riktigt bra idé att åka till TOYS "R" US och köpa hundra bollhavsbollar i julklapp till honom. Riktigt finfin idé var det.

Under isen (ligger himlen)

Stefan Sundström sjunger för dig och mig.

Ett slags vårtecken

Igår kväll, när jag inte kunde somna, låg jag och tänkte på mina rabatter - de som inte finns än, alltså. Tidigare har jag haft insomningstankar om hurdan klänning jag skulle sy om jag kunde sy och hur jag skulle inreda om jag hade pengar. Men igår kväll bytte jag ut dessa tankar mot tankar på hur jag ska arrangera mina rabattar - alltså de som inte finns än.

Även småbarnspappor

Intressant artikel om stress och trötthet i DN idag. Stressforskaren Aleksander Perski hävdar att "småbarnsföräldrar är en grupp med dubbla krav från familj och yrkeskarriär, samtidigt som de förväntas leva upp till alla sociala förväntningar". Hm. Har jag aldrig märkt.

Han säger vidare att "småbarnsföräldrarna är en intressant grupp, där vi nu hittar allt fler män. I dag kan inte längre alla män göra karriär på sina kvinnors bekostnad, och de drabbas nu av samma flerdubbla krav som kvinnorna. De reagerar likadant, med stress och sjukdom."

Länge leve jämnställdheten, liksom.

Vinterledsen trädgård torkar sina tårar

Jag tittar ut på den leriga tomten. Mulet väder. Ingen snö. Allt är blött, smutsigt och naket. Ungarnas kvarglömda leksaker. En trasig skottkärra. Kala grenar och vissnade växter. Allt känns ledset och vinterblekt.

Men jag känner också något annat. Det återvändande ljuset. Fågelsång och ljumma vindar. Ljusgrönt liv. Späda strån och modiga små blomknoppar. Jag tänker på alla lökar som jag och Surrabutt satte i höstas. Om några veckor är marken översållad av lila krokusar och rosavita balkansippor.

Och efter det - myllret av liv: gräslökens violetta bollar intill lammöronens silvergråa blad, blåklinten som hånglar upp den strama svärdsliljan, cikorians blekblåa blommor inslingrade i den vita temyntan bladverk, pepparmyntans vulgär-eleganta vinröda skälkar mot den pryda isopen, den bombastiska symfonin av dofter från backtimjan, kungsmynta, citronmeliss, rosmarin, äppelmynta, åbrodd och fransk dragon.

"Snart, snart" lovar jorden.

Olika tekniker

Efter en dags fixande och grejande och handhavande med två små snoriga ungar, drog jag mig igår kväll undan, för att stjäla mig femton minuters tid med mig själv och min bok. Mannens så kallade musik dunkade i hela huset och en stor person och två små dito löpte kärleksfull amok med varandra. Jag hade lekt hela dagen och hade för stunden definitivt lekt klart. Jag sökte upp husets tystaste hörn och försjönk så snabbt jag kunde i texten.

Snart flockades de små omkring, vilket var hyfsat oförklarligt. Med mamman hade de rasat dagen lång; pappan var nyss hemkommen och borde ha en aura av nyhetens behag över sig. Dessutom var pappan på ett brutal-roligt humör och mamman var på... ehum, motsatt humör. Men flockas skulle de.

Nu kan man iaktta två helt olika tekniker för att övertala modern att leka.

Surrabutt - den mjuka, verbala, treåriga flickungen - sätter sig på en madrass en bit ifrån modern. Dröjande och liksom utan avsikt, klappar hon bredvid sig och säger helt apro på att "det är mjukare här, mamma". När detta inte ger nåt resultat, släntrar hon närmare med en egen bok och råkar sätta sig nästan på mamman. Hon lirkar in sin bok över mammans och säger mjukt "den här boken är roligare, mamma".

Lille Brottarn - den glada, intensiva, ett och ett halvt-åriga pojken - plöjer målmedvetet in i mammans sfär. Här handlar det knappast om övertalning eller förevisande av lockande alternativ. Nej, nej. Han drar jättehårt i mammans bok och upplyser först om vad tingesten heter - "bockibockibock" - och sedan vad man ska göra med den, nu när den oemotståndliga sonen äntligen har kommit - "bort! bort! bort!".

Såklart hon kapitulerade.

En oskyldig fråga

Hur mår du?

Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Ärligt talat, jag vet inte. Jag är inte van att vara så här förvirrad. Känslan av att vara glad åt vardagsmyset är lika sann som känslan av att vara ledsen för alla mina tillkortakommanden. När jag varsamt tänker några veckor eller timmar framåt, är känslan av tillförsikt lika sann som oron. Förtydligande: jag har inga problem med motstridiga och motsägelsefulla tankar och känslor. Dessa brukar vara mina trogna följeslagare. Hm, kom osökt att tänka på ett citat från filmen Elling: "yrseln och svimmelheten er mine enda venner". Men jag gillar inte känslan av att jag ljuger. Jag kan känna mig slut och genomynklig, tills jag plötsligt kommer på att allting kommer att fixa sig. Jag kan känna mig stark och glad, tills någon säger "du låter glad " och då plötsligt tappa allt. Utan förvarning känner jag inte längre det, som jag vet att jag nyss gjorde.

Jag vet inte vad sånt handlar om. Martyrskap? Kemikalier? Oundviklig emotionell berg och dal-bana? Bristande självinsikt? Jag tänker präktigt att denna nya förvirring säkert ingår i bilden, vid sidan av tårarna, sömnlösheten, kraftlöshet och annat käckt. Men den nyktra kunskapen hjälper mig föga när jag är mitt i det. Till och med nu känner jag mig förvirrad. Vad är det jag ljuger om?

HTML-gudinna

Utan att börja gråta en enda gång har jag lyckats registrera bloggen på Bloggportalen, Bloggtoppen och Bloggkartan SAMT lyckats pinga den. Alltså, jag är så imponerad av mig själv att det är nästan otillständigt.

Bröllop

Man vet att man är vuxen när till och med den yngste lillebrodern/svågern går och gifter sig. Pussar och kramar och de allra varmaste gratulationer till er. Ni vet vad jag menar.

Näsborretricket

Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.

Eller hur är det du brukar säga, man?