Matnojor

Mat. Hm, lite känsligt ämne. Så här har vi det i vår familj (man vill ju gärna dela upp nojorna på ett praktiskt sätt):

Jag är petig, krånglig, kräsen - kalla det vad du vill. Bortsett från den detaljen att jag är halvvego, måste maten vara god. Inget orimligt krav, tycker jag själv. Men folk (läs: mannen) kan bara inte få in i sitt huvud att jag hellre är hungrig än äter otäck mat.

Mannen är hungrig jämt. Jo, jämt. Han äter definitvit hellre äcklig mat än ingen. Blir det blodpudding idag? Åh, vad gott (tacksamt tonfall). Blir det snabbmakaroner och Scan-köttbullar idag? Åh, vad gott (tacksamt tonfall).

Jag minns en gång när jag hade gjort i ordning en riktigt manlig middag (alltså husmanskost): stora, saftiga, peppriga ostfyllda pannbiffar, kokt potatis, stekt lök, gräddsås och lingonsylt, öl och en liten iskall pärla till det. Och låt mig säga så här: jag hade inte snålat på käket. Det är en av de få gånger jag har sett Mannen med tårar i ögonen.