27 februari 2008

Det har farbror fått om bakfoten

Jag kom på en till sak som tröstar och värmer, förutom en hand i nacken och ett glas nybryggt kaffe: goda vänner som älskar en trots och för allt. Jag blev påmind om det ikväll, när jag träffade väninnan A på en lååång fika.

*

En annan gång när vi träffades och kramade om varandra, gick det förbi en liten skinntorr gubbe. Han tittade föraktfullt på oss en stund och sen sa han något som var så puckat att det nästan var gulligt. Han spetsade sin gamla mun och så spottade han ut:

"Bögar!"

5 kommentarer:

Linnea sa...

Haha, nejdå, jag får inte sova. Jobbar natt ja, och ska hålla mig vaken :D
Kan inte du sova?

Malm sa...

de är lugnt, jag tar inte illa upp, alla får tycka olika om man vill hehe

Anna sa...

Skinntorra gubbar är härligt gulliga i all sin fördomsfullhet!

På mina morgonpromenader följer jag oftast cykel- och gångstigen från och till hemmet. Jag håller till höger, alltid.

Skinntorrisen jag möter mumlar alltid om att han får byta sida när jag kommer, för han går alltid på sin vänstra sida. Mullret har ingen ände när jag en gång glatt undrade om han ännu inte hade skiftat över till högertrafik.

mikebike sa...

hahahaha.... vilken jävla surgubbe. jag kommer troligen bli så sur när jag blir gammal. gubevars!

kastrullhexan sa...

Hehehe! Underbar liten sur-gubbe! Han VISSTE han...
Och barnen till "själv-upptagne mannen" kommer förmodligen att berätta, när de blir stora, om en frånvarande far och sin hemskt svåra barndom... Vi för våra mönster vidare... :-/