En dotter och en son

Jag har en dotter och en son. En av varje sort - vilken fröjd. Jag älskar dem båda mer än livet, men jag älskar dem på olika sätt. Jag kan inte beskriva skillnaden, men det kan Märta Tikkanen:

"varför är det olika från början, lika intensivt och lika oerhört men annorlunda

varför detta kända och igenkännande med en flickvalp, du i mig och jag i dig, vi båda, sak samma hur olika vi än kan vara [...] ändå vet vi båda genast, bottnar i varandras kvinnovärldar, din är ett dygn gammal, min är åttatusen gånger äldre, ändå vet vi, känner vi varandra bortom överraskningar och oväntade svängar, ändå är det alltid vi långt in i döden och långt efter döden, alltid nära [...]

medan allt är främmande och obekant och okänt, farligt fascinerande och hotande med nya horisonter, fjärran utmanande världar som hon äntligen ska kunna få en inblick i, aldrig fatta helt men kanske ändå nångång ana vad som rör sig i män [...] när hon möter blicken från en nyfödd pojkvalp, redan djupt förälskad, tusen band som aldrig brister mellan hennes pojkvalpar och henne hur de än beter sig, stövlar fram och luktar och har ljud och tusen krav och våldsamhet och föga hänsyn, och sin ömhet, och sin tillit

hon älskar dem besinningslöst och häftigt

som hon genast älskar sina flickvalpar, inte mer och heller inte mindre men fullständigt annorlunda genast från den allra första stunden, varför?"

Ur: Rödluvan av Märta Tikkanen (1986)