En oskyldig fråga

Hur mår du?

Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Ärligt talat, jag vet inte. Jag är inte van att vara så här förvirrad. Känslan av att vara glad åt vardagsmyset är lika sann som känslan av att vara ledsen för alla mina tillkortakommanden. När jag varsamt tänker några veckor eller timmar framåt, är känslan av tillförsikt lika sann som oron. Förtydligande: jag har inga problem med motstridiga och motsägelsefulla tankar och känslor. Dessa brukar vara mina trogna följeslagare. Hm, kom osökt att tänka på ett citat från filmen Elling: "yrseln och svimmelheten er mine enda venner". Men jag gillar inte känslan av att jag ljuger. Jag kan känna mig slut och genomynklig, tills jag plötsligt kommer på att allting kommer att fixa sig. Jag kan känna mig stark och glad, tills någon säger "du låter glad " och då plötsligt tappa allt. Utan förvarning känner jag inte längre det, som jag vet att jag nyss gjorde.

Jag vet inte vad sånt handlar om. Martyrskap? Kemikalier? Oundviklig emotionell berg och dal-bana? Bristande självinsikt? Jag tänker präktigt att denna nya förvirring säkert ingår i bilden, vid sidan av tårarna, sömnlösheten, kraftlöshet och annat käckt. Men den nyktra kunskapen hjälper mig föga när jag är mitt i det. Till och med nu känner jag mig förvirrad. Vad är det jag ljuger om?