Jagad

Jag har en efterhängsen och inte särskilt realistisk känsla av att alla vill åt mig. Jag hyser klart oläckra känslor av att vara jagad.

Låt oss först exkludera de opersonliga elefanterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och A-kassan - vilka troligtvis visserligen har för avsikt att bråka med pajskallar som har den dåliga smaken att bli sjuka, men som ändå knappast anser att det är personligt.

Vilka blir kvar då? Vilka är det som jag tror jagar mig..? Låt mig se. En kärleksfull make som vill ha besked om lunchönskemål - väldigt elakt. Två febriga barn som vill att mamma ska läsa om Barbapapa en åttonde gång - riktigt olustigt. En vän på kontinenten, som för en evighet sen bad mig ringa upp så vi får prata lite - jättetaskigt av henne. Mobilen ligger som en tickande bomb och innehåller några obesvarade mess och ännu ej avlyssnade meddelanden. Messen: ett jättegulligt från brorsan - skrämmande; samt ett par till uppmuntrande och inkännande kommentarer från vänner - orimligt krävande och elakt. Eller?????????????

Nu behöver ingen säga att jag ska skärpa mig angående detta. Detta ironiska utspel torde visa att den bollen redan är hemma.