19 februari 2008
Upplysningsvis
Bussresan från dagis och hem tar femton minuter. Under dessa femton minuter upplyser Lille Brottarn oavbrutet sin storasyster och mig om att vi - hallå, hallå - befinner oss på en buss. "Fatta vad stort detta är, fruntimmer" säger han på brottarspråket, vilket alltså låter som:
"Bussen, bussen!!! Bussen! Bussen, bussen, bussen, bussen! Bussen! Bussen, bussen. Bussen, bussen!!! Bussen! Bussen, bussen, bussen, bussen, bussen!!!"
Jag, som trots allt är den ömma modern, säger "visst, bussen, det stämmer, vad kul att vi åker buss". Storasyster Surrabutt är lite mindre förstående och utbrister till slut: "Men det räcker om du säger det en gång".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
5 kommentarer:
Gud vilka underbara ungar du har!
Linda
Nej nej vadå tjatigt... ;-)
Härligt med sådan entusiasm ju. *l* Hälsningar från Soso
Precis som min minsting. Vissa grejer verkar fastna i huvet eller munnen eller vad man ska säga, och så säger de det igen och igen och igen. Det låter roligare att berätta om det efteråt än att vara med just när det händer. Det kanske lät liter elakt men jag tror du förstår vad jag menar. Kram, L
underbart underbart underbart :-) Hej, förresten! Jag vet inte riktigt hur jag hittade hit...
Skicka en kommentar