Vinterledsen trädgård torkar sina tårar

Jag tittar ut på den leriga tomten. Mulet väder. Ingen snö. Allt är blött, smutsigt och naket. Ungarnas kvarglömda leksaker. En trasig skottkärra. Kala grenar och vissnade växter. Allt känns ledset och vinterblekt.

Men jag känner också något annat. Det återvändande ljuset. Fågelsång och ljumma vindar. Ljusgrönt liv. Späda strån och modiga små blomknoppar. Jag tänker på alla lökar som jag och Surrabutt satte i höstas. Om några veckor är marken översållad av lila krokusar och rosavita balkansippor.

Och efter det - myllret av liv: gräslökens violetta bollar intill lammöronens silvergråa blad, blåklinten som hånglar upp den strama svärdsliljan, cikorians blekblåa blommor inslingrade i den vita temyntan bladverk, pepparmyntans vulgär-eleganta vinröda skälkar mot den pryda isopen, den bombastiska symfonin av dofter från backtimjan, kungsmynta, citronmeliss, rosmarin, äppelmynta, åbrodd och fransk dragon.

"Snart, snart" lovar jorden.