11 april 2008

Vass matlagningskonst

Jag vet inte. Ska det vara så här?

För en gångs skull började jag förbereda middagen flera timmar i förväg. Det händer ungefär en gång vart tionde år. Jag hade fyllt en ungsfast glasform med mumsiga, marinerade auberginbitar, brynta champinjoner, lök och vitlök. Över detta hade jag hällt äggsmet med mjölk och creme fraiche. Kryddor. Ovanpå detta hade jag lagt generösa bitar av mozzarella och fina flagor av parmesan. Middagen var helt förberedd, skulle bara in i ugnen om några timmar.

Vad skulle jag upp i skåpet att göra? Jag minns inte. Men när jag öppnar ena köksskåpet, ramlar en glasburk ut - ursäkta språket, men vad är det för bajsfleppo som pressar in glasburkar i skåpet, så att de flyger ut så fort man öppnar? Glasburken landar på kanten av glasformen. Givetvis. Pang! Glasbitar och glassplitter och glasskärvor överallt. Jag lägger huvudet i händerna. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska börja grina eller inte. (Jorå, så labil är jag, att det är ett frestande alternativ.) Ungarna, som forfarande äter lunch, tittar på mig. Jag motstår impulsen att svära vansinnigt osande. Jag hämtar. Faktiskt. Ett. Förstoringsglas. Och. Börjar. Närskåda. Maten. Den kanske går att rädda? Men nej, det ligger väl en tjugo-trettio synliga små glasskärvor i maten. Och hur många osynliga..?

Jag får en flashback från den där gången, då jag - höggravid - råkade tappa ut all spagetti i vasken, när jag skulle hälla av vattnet. Den gången ställde jag mig och tokbölade.

Men nu är jag inte gravid. Mycket sammanbiten tar jag därför formen med auberginbitar, champinjoner, lök, vitlök, ägg, creme fraiche och mozzarella - toppad med parmesan och glasskärvor - och trycker ner den i soporna. (Jag kanske gräver upp och källsorterar den senare.)

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag gillar inte när duktighet straffar sig så här omedelbart.

*

Rösta på Rana

15 kommentarer:

Annica sa...

Jag hade nog gråtit. Eller iaf svurit. Stackars dig. Det lät verkligen hur gott som helst. Vad blev det istället? Hämtpizza?

Tänk så här. Nu kan bara resten av helgen blir bättre!

lottens vita och gröna sa...

hej älsklingsgrodan!
nä nu gråter jag nästan av ilska å dina vägnar, jag har sååå lätt till tårar, det är jag så stolt över och jag gapskrattar ofta väldig ofta...bajsfleppo, hahaha det har jag aldrig hört förrut, ska använda det, bra ord!jag kan i vissa stunder, typ denna, ha ett vokabulär som är fruktansvärt, sen får jag be alla om ursäkt, gud med, för inget är rumsrent, samma är det när jag kör bil..och jag blir rädd för nåt, det kommer salvor som gör att jag blir mörkrädd själv...måste nog börja på yoga igen och lära mig att ta hand om den inneboende ilskan... jag säger det sammma, bajsfleppo på så fin mat!ha det bäst och underbarast! kraaaaaaaaaam lotten
pst läste ditt inläggtidigare med och tåranra gled då med och när jag läste första kommntare, herregud så fint!

hem ljuva hem- helena sa...

Nämen, stackars dig!! En så´n där grej hade knäckt mig totalt! Jag hade i a f knappast kunnat hålla mig från att svära en lång harang av fula ord (inte ens fastän barnen fanns i närheten och jag verkligen är helt emot att man svär i deras närvaro) men ibland blir det bara för jobbigt!
Förresten gu´vad jag skrattade när jag läste ditt inlägg om näsblodet nedan. Ser framför mig hur du jagar en stressad och lätt skräckslagen man genom huset med ditt blod! (-: Ha, ha! Ha en jättemysig helg! Kram!

Willewira sa...

Rana, dig vill jag ge en kram!!!

Jag kan säga att jag hade blivit galen och kanske, mycket troligt, hade jag gråtit. Det beror på hur jag är den dagen.

Då min vecka varit upp och ner har jag inte orkat vara ute och läsa ens mina favoritbloggar, så nu har jag läst igenom din och finner att din vecka har varit minst lika upp och ner som min...

Tänk vad livet bjuder på ibland...Inte bara roligheter, men vad gjorde man utan det tråkiga - det är ju det som ger nyanser till livet och förstärker glädjen.

Sköt om dig nu vännen och hoppas att din helg blir bättre och att näsan slutar skvätta.

Måste säga att det var synd på den, som det lät, goda maten...

Stor kram vill jag ge dig!
Willewira

Fantastiskt Kaos Jenny sa...

Trevlig Blogg du har och Stackars dej med maten, duktighet borde inte straffa en men visst händer det påfallande ofta. Det ska jag tänka på nästa gång jag tänker vara duktig. Trevlig helg

Linda Lunda sa...

Suck.... murfys lag.... låt inget gå bra!
Men... det finns ju McDonalds :O)))!
Linda

Soso sa...

Hahahahahaha!!! *asg* Gud så dråpligt,, jag kan se det framför mig. Men kom inte och påstå att du inte svor!!!!!!!!!!! Trevlig helg från Soso,

A n k i e F o n t ä n sa...

Bajsfleppo!!!! Kommer att användas även av mig. Kanske redan i dag...

Anna-Lena sa...

Hade gråtit! Sånt tacklar jag dåligt!.. Hoppas det oavsett blev nåt gott till middag!?.. SOm sagt hämtmat är ju bra tröst! SUSHI!!! ;) Mmm... SOm sagt! Nu kan helgen bara bli bättre! ;)

Anna sa...

Fan, fan, faaaaaan!

Det hade osat REJÄLT om min mun om samma hade hänt mig. Man har ju jättemycket lust och marginal att hitta på något annat efter det. Verkligen.

Också nyfiken, vad blev det istället?

Dagens goda erfarenhet: Glasburkar lååångt ner på fisknivå.

Vita ljuva tankar sa...

Visst är det så jäkla typiskt bara för att man gör sig till lite.
Jag hade tokflippat, bölat och svurit en så lång harang att du skulle blivit rädd. Fixar inte sådana motgångar för tillfället...
Mannen hade definitivt fått fixat maten denna dag också (att han "fixar" maten betyder såklart att han åker och hämtar snabbmat...)

Kram på dig! ♥

Kajsa sa...

Hur kunde du hålla dig från att svära?! Jag skulle bli tokgalen och skrika och svära och sen gråta och sen kräva att någon annan gjorde ny mat. Men så är jag ju gravid också.. ;)

Annalunda sa...

Älskade Rana!

Jag hade både skrikit, svurit så det osat hett (oavsett vem som lyssnat) och grinat..( d v s gråtit) Fy bubblan säger jag bara... det finns de som lever på att sälja färdig mat!

Kram Annie

Zäta sa...

Oh, ja! Det där är ju en klassiker.
Kommer ihåg när maken råkade tappa ner en glödlampa i min jättestora pannkakssmet som jag spenderat våra sista ägg på. Jag var gravid och jättesugen på pannkakor.
Jag tyckte inte så mycket om honom just då.

Tom Sawyer sa...

*skratt*
Inte åt olyckan som du förstår, men åt din text. Du har en talang med ord...som du verkar sakna i köket ; D
Alltid trevligt att titta in här hos dig en stund.

PS: Jag minns en gång när jag lagt ner hela min själ i en special-lasagne...dukade fram den på bordet; och sumpar mitt vinglas - som också ville lägga sig i nämnda lasagne i splitterform.
Du är inte ensam ; )