11 april 2008

Många tårar

Igår morse läste jag hos Anna om hennes morgonkrasch med skrik, tappad kontroll och en svartögd jäntunge som ställde en fråga som nästan fick modershjärtat att brista. Jag ville trösta. "Du är bara människa..." svarade jag käckt.

Några timmar senare var jag mindre käck och mer benägen att säga som Anna: "Jag återkommer när jag har plockat ihop mig själv." Min lilla Surrabutt hade en sån dag. Allt var fel. All beröring gjorde ont, lillebror var bara dum, kläderna var för varma och för kalla, maten för matig, ljuden för höga, vinden för blåsig, vattnet för blött, ljuset för ljust. Detta var ingenting hon klagade på. Detta storgrät hon över. Länge. Ofta. Igen. Igen och igen. Och naturligtvis! Den glada lilla brorsan blev bråkig och arg. Den inte längre så flänga mamman blev ledsen och irriterad - och fläng.

(Detta blev inte bättre av att Mannen kom hem klockan sju och antydde att flickebarnet nog var understimulerat. Grrr! Mitt försvar: klart som fan det är mer drag på dagis, men när hon tigger och ber att få vara hemma med sin lillebror, som måste vara hemma på grund av nån ögonhistoria - ska jag tvinga iväg henne då?? Och vadå understimulerad? Vi letar maskar i jorden, sår fröer, cyklar, bygger lerhus, läser, målar, gungar, sjunger, spelar, leker kurragömma, går balansgång, bygger kuddtorn... Fast ondast gör det så klart eftersom det ligger nåt i det han säger.)

Dagen blev sannolikt inte heller bättre av att jag blödde näsblod som en galning precis hela tiden. Det känns freudianskt på nåt sätt, fast jag inte vet hur.

Idag har vi en BRA dag. Men gårdagen såg ut så här:

(Lille Brottarn ler genom tårarna.)

(Surrabutt. Älskade unge. Förlåt att jag inte orkade ännu lite mer.)

*

Rösta på Rana

11 kommentarer:

Anna sa...

Hmmm...

Kom min vän, kom och ro med mig i min båt ett slag. Låt oss sitta där tillsammans och lyssna på vattnet. När våra själar släppts ut och otillräckligheten guppat bort, så lovar jag att sätta av dig på närmsta angöringsplats, så att du hittar väl hem.

Många, verkligen många, kramar till dig från mig.

Petmojen sa...

Ja du, det är verkligen inte lätt ibland. Det kan inte vara superenkelt att hitta på nåt kul med ett barn som, denna dag, antagligen inte tycker nåt är roligt:) Jag tycker du verkar hitta på en massa kul med dina barn, t ex i trädgården och er frö-såning!
Kram P

Var dags glimtarn sa...

Nej det är inte lätt ibland....men man kan heller inte bara ha bra dagar...Någonting lär sig nog alla ändå de där kaosdagarna.

Kram

Piondröm sa...

Kram till dig... Iveckan har jag varit på min väns begravning, igår hade vi inbrott i min mans livsmedels butik. Dom rensade och sågade sönder 2 kassaskåp sågade upp 4 hål i taket. Trots att vi är helförsäkrade så får vi bara en bråkdel av kostnadena. Ibland känns livet bra tungt.....Hade vi inte haft vår trädgård så hade vi nog krypit fram. Sonen kom fram och kramade om sin pappa och sa stanna hemma Jag åker och jobbar åt dig.(det är fint väder= trädgårdsväder) Min dotter var med mig på begravningen som mitt stöd. Oj vad jag har haft såna dagar som du när barnen var små, men vet du jag tror att du är en underbar mamma och du ska veta att det känns skönt när dom nu som större kan ge sina föräldrar tröst och stöd, för vi är ju inga övermänniskor vi får vara som vi är när vi inte blev som vi skulle.,och det är helt ok. En stor kram till dig och jag tar gärna en tillbaka.

Linda Lunda sa...

Se så upp med hakan.... om du visste vilken dust jag hade med 14-åriga dottern igår ..... du kommer dit du med... så är denna dag bara något att le åt :o)!
KRAM LINDA

Piondröm sa...

Tack för alla kramar, dom gör skillnad och dom känns ända hit. Nu får man ta nya tag livet är trots allt vackert och snart är det vår på riktigt. Bamsekram till dig Carina och Ken

Nettan sa...

DU är bara människa, man kan inte orka hur mycket som helst. Man försöker och vill så mycket, men kanske hon bara hade en dålig dag eller att hon inte heller mår riktig bra.
Min son kommer just nu hem varje dag efter skolan och är arg, trött och antagligen hungrig (han är som sin mamma som blir ett monster om hon inte får mat...), mamma är dum och han vägrar att inse att om han bara äter lite mellis så blir allt bra igen.
Kram

Annalunda sa...

...om vi nu ska ha lite grodperspektiv... SNÄLLA RANA! om jag bara vore en tiondel så god och bra mamma som du är så skulle jag vara glad... Jag tycker att Annas uppmaning "Kom min vän, kom och ro med mig i min båt ett slag. Låt oss sitta där tillsammans och lyssna på vattnet." låter som en alldeles perfekt uppmaning till dig... för det är precis det du behöver... du får gärna följa med mig ut i min båt också...! Hade mina barns pappa kläckt ur sig något sådant om "understimulans"...ja då hade han nog både blivit gul och blå!!! Det stämmer inte... och då ska du inte heller ta det på dig!

Oj det blev lite långt men jag blev faktiskt lite förbannad å dina vägnar... Superkram!!!! Annie

Maria / Frøken Fryd sa...

Åhhh.. her fik jeg tårer i øjnene, for det er bare så grimt når man "sprækker", og tro mig, det er bare så genkendeligt. Jeg tror at alle mødre nogen gange ikke kan kende sig selv, når de blir helt urimelige. Mødrene altså - for vi mødre er også kun mennesker.

En dag jeg var træt, stresset, havde haft en elendig dag på arbejdet. Jeg gik og ryddede op efter Andrea og gik samtidig og brokkede mig over hendes rod. Jeg var rigtig "sure-mokke-mor", så sagde Andrea "mor, lad være med at være så skrap, jeg leger (leker) jo bare".... DER lagde jeg tingene fra mig, og gav hende et klem - for ja, hun legede jo bare.

Hav en fortsat god weekend,
klem Maria.

enblevtre sa...

Förlåt kära du för min frånvaro. Har läst ikapp mig lite. Det är ok att inte orka. Det är ok att bryta ihop, plocka ihop sig själv och försöka på nytt. Jag menar, man är ju bara människa :-)

Katarina sa...

Härliga bilder på dina barn. :)