Scen från BB för knappt två år sedan: Lille Brottarn föds. Trots att barnmorskorna står i ring och säger "vilken
biff, så fina de är när de har så här mycket hull" - tycker vi att han är en pytteliten plutt. När Surrabutt kommer med mormor och hälsar på, börjar jag gråta bara för att min förstfödda har blivit så *hulk* sto-hoooor (jadå, det är
baby blues när den är som bäst).
Väl hemma får min stora flicka, som är nästan två år, hålla lillebror och hjälpa till att sköta honom.
Och lillebror är lillebror är lillebror. Alltid bebis, alltid pluttigast.
Men idag slås jag av ett faktum jag bara inte kan ta in. Nu är han - min lilla bebis - exakt så gammal som hon var när han kom. Exakt! Och jag tänker "herre gud". För aldrig skulle jag väl låta Lille Brottaren - min lilla bebis - ta hand om ett nyfött spädbarn?
*
Rösta på Rana
.JPG)
14 kommentarer:
Vet PRECIS vad du menar!.. Därav framflyttning av dagis tex... Vi har blivit blödiga på gamla dagar... ;) He he...
Känner på pricken igen mig i det du beskrivit. Jag blev också lite lätt chockad över hur stoor storasyster blivit medan jag låg på BB med lillebror. Och sedan, när HAN var 1 år och 9 månader så tänkte jag på hur det skulle ha varit om vi hade fått en till spädis då...?!
Trevligt att du ramlade förbi mig :) Ja aklejor är svåra att va utan när man väl börjat. Åååee, kunde inte låta bli att skratta åt din underbara beskrivning av eländet med plantorna. Men du, dammsugarinnehåll blandat med jord kanske gör susen!?!?
Kram Catrin
Oj, jag förstår att ni kallar honom Brottarn. Vilken blick grabben hade redan då!
Själv fick jag största chocken när jag kom hem från BB och bara hade pysslat med min lilla ljuva, lagomstora dotter (3620 gram) och plötsligt skulle ta hand om sonen uppe på stjärtbordet. Där låg nu en helt GIGANTISK rumpa uppfodrande och bad om skötsel och omvårdnad.
Nog är det väl så att minstingen i familjen alltid är minst. Och storasyster tar ansvar tidigt.
Tack för att du hälsade på hos mig. Kul att hitta till dig och din lilla familj. Grattis till utmärkelsen från Annie! Vår gemensamma vän på Annalunda.
Starka, skälvande känslor som jag känner igen så väl. Och ett stort tecken på hur vi växer som föräldrar – och människor – med våra barn.
Och framför allt; hur förbenat fort tiden går!
Kvällskram.
Har bara en...än så länge och han är fyra år. Sååååå liten pluttesnutt! ;-)
Så härligt gosig lille (sumo)brottarn ser ut ;-)
Kram
Så sant min vän. Så sant. Perspektivet ändras en aning - inte sant? Man inser också vilka extrema krav man lade på den "stora" lilla människan som just blivit storebror/syster...
Kraaaam!
Åh gulle! Nu förstår jag varför jag känner igen mig så i allt du skriver (nästan) - våra barn är nästan exakt jämngamla! Min stora kille vara strax över 2 när lillkillen föddes, och nu fyller han strax fyra - lillen blir 2 i sommar. Men han är en bebis! (Sen pratar han mkt mindre än storkillen gjorde i samma ålder - tror att det påverkar mycket hur man uppfattar dem. Ett barn utan språk blir lätt att tänka bebis om...)
Men jag håller med om perspektiven - de är alltid relativa...! *s*
Sitter här, nickar och fnissar...Har själv uppmärksammat dessa perspektiv ett antal gånger...barnen har vuxit upp och blivit tonåringar...nu handlar det om när storebror fick gå på konsert första gången och varför lillasyster i samma ålder känns mycket yngre, för att inte tala om lille lillebror (kan han verkligen klara sig utan mamma...han är ju bara fjorton år...)!
Minns när Lillebror skull komma till världen (tur att han var sist ut...annars hade han nog aldrig fått några syskon), Lillasyster var ett och ett halvt år och tog hand om mig som fått havandeskapsförgiftning (visste vi inte då)hon fixade frukost (mackor, pålägg och mjölk i glas), klädde sig (orginellt men funktionellt)...Storebror brukade betrakta det hela, han var då tre år och tog redan då kommando av Lillasyster (hon har en dominerande personlighet men framför allt domderande röst). Plötsligt förstod jag mina egna föräldrar som hur liten jag än varit behandlat mig som den ansvarstagande storasyster jag är till två, två år yngre syskon...
Kram,
Bella
Gosungar!
Min son är 7 år... men fortfarande mammas bebis. Fast han blir lite småputt på mig då jag kallar honom det hihi. Storasyster är 9 och låter som värsta tonåringen ibland men ibland kryper hon upp i knät och gosar och kan vara mammas stora bebis ;-)
Kram från Bonuskussen
Åh, vilka knubbiga gulliga!!
Lite, lite, lite, aningens större än min var när han föddes...:)
Kram P
Här är en till som precis förstår dina tankar. Simon åker inte ens vagn längre. Han känns så stor ändå är han bara 2,5 år. När Alice föddes blev han storebror och växte plötsligt flera år.
Ibland brukar jag tänka på att Simon bara var 8 månader när jag blev gravid med Alice. Som att jag skulle vara gravid i femte månaden idag. Helt galet!
Skicka en kommentar