Se där ja, vad trevligt. Ett trasigt fönsterhandtag, en bordsyta, en unge på snart två år. Det betyder:
Jag rycker handtaget från honom: "Nej..! Så här får du absolut inte göra!!" Oskyldig blick från honom, sen nickar han beskäftigt och håller med: "Ajabaja..."
Medan jag börjar fotografera förödelsen hör jag honom gå runt och rabbla "Gosi, gosi..!" (= godis) "Äta gosi!" Jag fattar inte vad människan pratar om, ställer in skärpan och tar ännu en bild. Hela tiden har jag detta smatter i öronen: "Gosi, gosi, ha den gosi, äta gosi..." Jag tittar äntligen upp och får då se det här:
Lille Brottarn med ett häftstift.
Det känns inte som om jag får något pris i Barnsäkerhet idag.
*
Rösta på Rana
.JPG)
18 kommentarer:
Oj! Tur han inte hann stoppa in det och svälja!.. Blir oxå helt kall ibland av vad de lyckas hitta på!?..
Hihi vissa dagar är bra andra mindre bra... Tur iaf att han inte hann svälja det!
Kul att du kikade in hos mig :)
Man kan inte vinna priset som Supermorsa varje dag ;)
Lille Brottaren är kreativ och initativrik i allafall... :)Har mejlat! kramis Annie
När de är sisådär 1,5-2 år hinner man inte alltid vara med dem i svängarna, för de går fort fram!!
Men vilka underbart fina gravida änglar du målat!! Några av dem påminner om gravidbilden av dig på din blogg. Vad duktig du är!
Shit! Företagsamma dom är barn. Och snabba. Ruskigt snabba.
Alice har ramlar ner från skötbordet och Simon från köksbänken. Jag får inte heller pris!
Jätte fina tavlor!!!
Ängeln med röd bakgrund är en riktig 10 poängare.
Vissa dagar undrar man hur man orkar..tills man får en go kommentar.Då smälter man:))Ungarna är det bästa vi har!!
Ha det!
Nä men herre gud människa va håller du på me?!Skämt å sido, det går fort i bland. Omöjligt att ha koll på allt...;D
OK häftstift är kanske inte världens bästa leksak, och visst man kan väl hålla ner missödena så gott man kan, men... På nåt sätt tycker jag att det hör till med lite teckningar på väggarna, hammarslag i parketten, pill i tapetfogarna när man har barn. Min sambo och jag tycker INTE lika på den punkten, han försöker verkligen hålla vårt hem PERFEKT och som om det aldrig bott någon här. Vilket givetvis är omöjligt - och det blir ett HERRANS LIV när det händer något. Jag vet inte jag... Gör det så mycket - egentligen? Jag har en fin teckning på tapeten under mitt bord - jag ser den aldrig, den stör mig inte. Nån gång ska vi tapetsera om - då försvinner teckningen. Varför gräma sig tills dess?
(Tror inte att du är typen som grämer sig - bara associerar på temat. Det hör liksom till i ett hus där det finns barn! Egentligen - om jag fick bestämma själv - skulle barnen (åkejrå, de får bli LITE större först) få göra väggmålningar som fondväggar i sina rum. Gud så läckert det skulle bli! Och det är ju faktiskt bara att måla över när man tröttnat på det. Roll, roll. Men jag är ju lite knäpp också...
Hm, vad var det du skrev om långa kommentarer...? Ooops säger jag iaf. ;o)
hvva vilken tur att inte stiftet blev gosi...oh hjälp så for det kan gå, ebba km ut en gång från under ett bord, helt vit runt munnen, hon hade tp äit upp sån här slicagel som ligger i en del nya saker, jäklar så rädd jag blev och ringde gftinfo...min dreggelbrottare får jag nu se till än mer, hans häder går som en hadbollspelares...varmkram lotten
Huuu ja de små kan ge en lite skrämselhicka ibland minsann...de är ju så små men ack så kvicka och snabba ändå.....Och så fick du ett äkta shabby bordsyta utan att du bad om det....blir ett charmigt minne om inte annat :-) Ha det gott...gillar dina gravida änglar...jättefina är det...Kram Paula
Hm, nä det där med barnsäkerheten får du kanske jobba på lite. Bordet överlever väl, men hur kan den lilla kanaljen få för sig att det där är godis??
Gråa hår snart ????
Sådana där hål i golvet har vi också hemma i köket på ett ställe. Men jag kan inte skylla på mina barn utan det var faktiskt jag som gjorde dom. Väldigt olikt för att vara mig fick jag ett raseriutbrott på man och barn, kommer inte ihåg vad det var men droppen hade väl runnit ur bägaren.
Jag tog nåt och slängde det hårt i golvet, gick i tusen bitar och djupa märken i golvet. Oj vad förvånade dom blev (jag med). Men jag kände mig riktigt stolt. KVINNOR KAN !!!!!!!!!!
Trevlig helg pussa dina söta söta ungar!!!!!!!!!!!!!!!!! CARINA
"Du vet väl att socialstyrelsen rekommenderar 2-5 häftstift om dagen för barn i ålder 1-4 år!"
Vi har ett par kompisar med småbarn som alltid kommenterar sina egna och våra missöden med den ramsan. Det känns befriande på nåt vis.
Jag brukar försöka tänka att sådant som barnen åsamkar sig själva inte ska orsaka lika stora hugg i samvetet som när jag själv är den direkta orsaken (som när jag klämde sonens fingrar riktigt illa i altandörren, eller tappade dottern med huvudet rätt ner i golvet när hon var 8 månader).
Även föräldrar är mänskliga!
Alltså, jag måste skratta!
Jag förstår dig till fullo, men det komiska i situationen, den jag mest kan likna mig i, är den när man mitt i alltsammans vill föreviga frustration, ilska och uppgivenhet genom att ta fram KAMERAN!
Min vän; det där är självdistans. Tacka fan för bloggen – detta elixir bland livsnödvändiga andningshål.
åhhh nej da... Men han har garanteret har det enormt morsomt, og så siger man jo også at man skal lade sit barn udvikle sig, hi hi.
klem!
Skicka en kommentar