Meiner Meniung nach (= vad mig anbelangar; den enda snygga bisats jag kan på tyska) kunde den här dagen gärna strykas ur almanackan. När jag vaknar av att Surrabutt trycker en liten häl i ryggen på mig, känner jag att det stramar på ett märkligt sätt i hela ansiktet. Känslan är densamma som när man har lagt en ansiktsmask (för det gör jag ju så ofta), som torkar och stramar över hela fejan. Okej, känsliga läsare kan ju hoppa över nästa mening. Det var näsblod som på natten hade runnit över hela ansiktet och halsen och nacken. Gissa om jag var snygg. Sen kommer jag knappt ur sängen; flera veckors grävande i rabatterna har brutit halva ryggen av mig. Va? Nä, jag lyfter inte med benen, jag lyfter med vriden och felböjd rygg, precis. Och sen säger Mannen, just innan han kvistar iväg till jobbet, att kaffet är slut.
Hittills har jag klarat balansakten riktigt bra, om jag får säga det själv, men nu blir det svårare. Det är nämligen nu Surrabutt känner att tiden är den rätta för en liten mönsteruppvisning i treårstrots.
Jag: Och så av med pyjamasen. Här är dina kläder...
Surrabutt (tittar i taket): La la la la...
Jag: Nu får du klä på dig, nakenfis.
Surrabutt: La la la la...
Jag (trött röst): Är du snäll och klär på dig nu?
Surrabutt (oskyldig min): Vet du vad, mamma, jag hör inte vad du säger.
Jag: Eh, hallå, kan du klä på dig?
Surrabutt: Fråga snällt i så fall.
Jag: Kan du vänligtvis - pretty please with sugar on top - klä på dig!
Surrabutt: La la la la...
Jag: Men vad håller du på med, vill du att jag ska bli arg?
Surrabutt: Jag hör inte vad du säger...
Under tiden har Lille Brottarn rivit ur alla kläder ur tvättkorgen - de där som jag precis hade samlat ihop i hela huset och i trädgården och tryckt in. Ungefär här spårar morgonen ur. Jag slänger ut Lille Brottarn ur badrummet. Han, som är av lite ruffigare virke än sin storasyster, håller på att garva på sig när han bumpar ut på hallgolvet. Och sen börjar jag skrika på Surrabutt. Jag är verkligen inte i form. Det ligger lite för mycket och kokar under ytan: mormors nyss inträffade död, en megafet minuspost på sömnkontot, förra veckans dygnet runt-slit hemma och på förskolan (föräldrakooperativ), det viktiga mötet förra veckan som utmynnade i ett riktigt vulgo-antiklimax, bråk med Mannen, oro för framtiden, frustration, ont i ryggen, vansinnig kaffeabstinens, näsblodet som leker syndaflod. Så, mina damer och herrar, när en treårig, stjärnögd flickunge med from stämma för artonde gången säger "jag hör inte vad du säger", så blir jag så arg att jag börjar jag skrika och stampa i golvet. Hyfstat patetiskt. Ni kan ju gissa hur resten av dagen blev. En ledtråd: jag liknade icke mycket Mona Lisa.
Hur klarade jag balansakten? Hyfsat?
-
Uppdatering:
Visserligen är kärleken till honom oändlig och omätbar, men när Mannen kom hem tidigt från jobbet - med kaffe! - och sa "sätt dig i solen, nu tar jag ungarna", så älskade jag honom ännu lite mer.
*
Rösta på Rana
.JPG)
9 kommentarer:
Vännen, så där har vi det med ibland....om det är ngn tröst. Fast hos oss är det lilla H som vaknar med näsblod och jag som vaknar med ryggont. Lille O som trotsar, fast harn är 6 :O Balansgång kan man ju falla ifrån, inte så konstigt, man kan inte klarat jämt!
Åh Rana,
jag läser, förstår och lider med dig!
Men, min främsta orsak till denna kommentar är din uppdatering - sänd gärna maken en . . . en . . . vad kan vi tänka oss . . . en kram & puss på kinden från Peter!!
En härlig bild av kärleken i vardagen!
Sköt om dig nu . . .
Peter
P.S. I ärlighetens namn skulle det varit spännande att se en bild av dig när du klev ur sängen imorse ;)
Sorry svägis, men jag måste bara säga att det är skönt att höra att du ibland är precis som jag och inte alltid sådär lugn och balanserad (minns ett besök hos er när jag var nybliven tvåbarnsmamma och ständigt i luven med det lilla L:et). Och det är också skönt att höra att lillgumman ibland är precis som sin storkusin. Livet är mänskligt alltså. Inte mindre förtjänar du styrkekramar och jag hoppas att dagen slutade mycket bättre än den började (och ja, jag läser din blogg dagligen ;o). Kram
En del dagar är som gjorda för att ångra att man inte gömde sig under täcket och stannade där. Men även de dagarna tar ju slut ... och förhoppningsvis bättre än de började :D
Så skönt att veta att andra kokar över också. Antagligen inte mycket till uppmuntran, men I have been there...
Standardfrasen i det här huset är nog lillebrors ständiga fråga till allt man säger: "Varför?"
"Sätt på dig pyjamas nu."
"Näää, varför?"
"För att det är sovadags."
"Meeeen, Varför?"
Det är så man kan bli galen ibland. Och det blir man!
Storasyster stampar mest i golvet och frustar som en annan häst.
Det värsta är väl att när tålamodet tar slut så trillar man ner på deras nivå. Och ibland är man vuxen nog att ta ett steg tillbaka och faktiskt skratta åt eländet! Man får väl se det för vad det faktiskt är, barnens resa mot självständighet.
Och maken.... de kan vara så urbota, idiotiskt, rara ibland och anar säkert inte hur lite som kan betyda så mycket.
Och svammliga bonuskussar ska antagligen gå och sova ;-)
Skickar en kram och hoppas att du snart kan le igen!
/Svammelmaja
Jättekram!!!!! Annie
Jag kan precis se er framför mig och minns exakt hur det var under barnledighetens mindre inspirerande dagar.
Jag kan ändå inte låta bli att dra på minnen åt dins träffsäkra och roliga beskrivning och gratulera dig till att ha skrivit en bra text!
"Once you realize that life is difficult, life is no longer difficult!"
Ett citat från en av mina "mentalutvecklingsförfattare"
Det är skönt och terapeutiskt att skriva av sig sin svärta, eller hur!
Stora styrkekramen, med förhoppning om bättre kaffeinkluderad start idag.
Japp, been there, done that!!!.. Men du tacklade det ganska hyfsat tycker jag! ;) Skrika lite då och då... det får de tåla! ;) Nej då, jag VET att man år såligt samvete och mår dåligt och alltihop!.. Vilket inte gör saker och ting bättre! MEN vad härligt av mannen att komma med kaffe! :)
Skicka en kommentar