Det är bara det att medan jag laddar ner bilden, så hörs en märklig, skramlande, liksom frasande duns från köket. Efter den hörs en mer bekant tung duns. Och efter den kommer skriket. Jag rusar ut i köket. Kaos. Jord överallt. Mitt ena drivhus ligger uppochner. Under plastlådor, drivor av jord och klena små plantor - ligger Lille Brottarn. Givetvis. Jag har ärligt talat aldrig sett en jordigare unge. Jord i ansiktet, öronen, håret, innanför kläderna. Gråt i högan sky: "Ooooont! Huvet...!" Och Surrabutt förklarar ivrigt: "Han skulle peta på dina fina blommor och då ramlade han från stolen och då ramlade jorden också." Jo tack, det är noterat.
Jag har nämnt att jag har knäckt halva ryggen av mig i mitt krig mot tung lerjord och rötter from hell. Jag skämtar inte; jag kan banne mig inte böja mig ner. Bara att trösta och duscha av den lilla odågan kräver sin sammanbitna kvinna. Men resten?
Det är ju ändå hög tid att sätta om plantorna. Men att transportera in jord och krukor från trädgården alternativt forsla ut jordhögarna innehållande bebisplantor till trädgården - är ett företag som min rygg bara inte pallar med (alltså - jag kan knappt gå på toa). Plötsligt ser jag rött och tänker "men skiiit samma!!" Fram med dammsugaren. Grimaserande samt liggande på alla fyra dammsuger jag upp vad som känns som litervis med torr jord, tillsammans med små späda, nakna skott av cikoria, rosenskära och brudslöja. Sen börjar dammsugaren tjuta: "Iiiiiiiiihhh! Jag är full, byt påse, you bitch." Som sagt, jag kan knappt gå på toa. Men liggande på alla fyra byter jag dammsugarpåse. Tårarna är inte jättelångt borta.
Plötslig ånger. Ska jag inte försöka rädda några plantor i alla fall? Jo, en del kanske kan överleva. Ihopkurad (aj aj) under köksbordet börjar jag pilla med de små ljusgröna skrangliga skälkarna. Men hallå, jord - jag behöver faktiskt jord till detta. Och den har jag just dammsugit upp. Jag håller mig för skratt när jag försöker pilla ut jord ur den gamla, sprickfärdiga dammsugarpåsen. Ger upp. Skyfflar ner ett antal kärlekslösa nävar plantor med jordsmulor i drivhuset. Det som överlever överlever.
Härom dan vann jag inget pris i Barnsäkerhet. Idag blir jag snöpligt blåst på Det Stora Trädgårdspriset. Jag som var så nära.
*
Rösta på Rana
.JPG)
16 kommentarer:
Jag beklagar naturligtvis sorgen å det ödmjukaste.
MEN (Tony Irving-ish), jag spär samtidigt på min egen teori kring varför jag inte valde att driva upp egna plantor.
Och din berättarteknik lämnar för övrigt inget att önska. Vardagsaction när den är som bäst!
Det jag tänker mest på är emellertid din rygg! Krya på dig, trädgårds-Lisa!
Varför man inte bör driva upp eget? Jo jag vet varför jag inte ska det... jag kommer aldrig ihåg att vattna eländet, MEN (Tony Irving-ish! Vilket underbart ord! Jag adopterar det direkt ;-) i år, när maken och sonen skulle så, vem, jag frågar VEM är den ENDA som vattnat de små plantorna?? Jo, MOI! Jag har vattnat och tagit hand om dem och hör och häpna en del av dem LEVER! HAHA!
Stackars rygg och stackars plantor... och din Lille Brottare låter myyyyycket lik min son, även om min numera är några nummer större så är han lika klåfingrig och lika bra på att ha ner saker som han inte har att göra med. (Eller låsa bankdosor till mina kunders bankkonton... det kan han också!)
Och till sist för att kommentera din kommentar på min blogg... Jag är definitivt INTE snällare än du när det gäller barn, det kan säkert flera intyga att så är inte fallet. Grannens barn är rädd för mig! Numera är han även rädd för maken, men det är en annan historia;-) Dock vet jag att jag inte kommer vinna pris i snällhet!
Kram från bonuskussen
Nämen herre gud vad as, as-jobbigt. Jag förstår att du är både arg och ledsen. Kan du inte åka och köpa dig nåt fint på handelsträdgården, som plåster på såret?! En planta som du kan döpa till "istället-för-plantan"?!
Jag håller med ankiefontän! Köp en fin planta från handelträdgården som lite plåster på såren. Sedan kommer säkert dina plantor som du räddade att vara extra fina i år!
Hi, hi, hi, hi...
Skrattar gott och känner igen mig själv i mångt och mycket. Själv frös jag ihjäl de små liven för att jag inte stod ut med att ha dem inomhus längre. Planterade raskt ut allihop huller om buller och tänkte det som överlever är livskraftigt. Första natten var ok, andra natten var det frost... i mitten på maj! Helt sjukt ju.
Förväntar mig inte att något alls ska överleva, men den som lever får se...
Akta ryggen, använd den och träna upp musklerna, då blir den starkare och inte så lätt att få ont i.
Ha det bra och sörj inte över spilda plantor.
Hälsningar //M
*fnissar hejdlöst och tycker synd om Rana om vartannat*
//Jenny - som inte ens försöker, känner mig själv blott alltför väl...!
HALLÅ! Silverarv, lavendeloch Mossflox hette det som vi köpte på trädgårdsaffären vid dig.Idag har jag grävt upp, i mina föräldrars trädgård, lammöron, kärleksört och nåt grönt som ska krypa i rabatten. Allt är nu nedplanterat i slänten ner mot grannen. Kanske jag ska få det stora, ädla trädgårdspriset...NOT:(
Jag vet att du har ett Plantagen i närheten, gå dit och köp nått fint, det kommer fler år .......
Jag har katter som hjälper till med min sådd...
Imorse när vi vaknade hängde alla våra pioner (ca 100-120 st) frosten hade misshandlat dom, vi var så sorgsna när vi gick till jobbet. Men när vi kom hem så hade de rest sig! många löv på buskar och träd har frusit sönder......
Men vad ska man göra?
Det kommer nya år........
Kramar Carina
Näe, vilken otur med både plantorna och din onda rygg!
Jag försökte mig också på att driva upp plantor för några år sedan (faktiskt innan barnen var födda), men trots att jag försökte ta hand om dem efter konstens alla regler så dog de varenda en, så jag är inte längre särskilt sugen på det. Det verkar som att det bara är solrosor som går att driva upp från frö. jag säger som flera här ovan: Unna dig en fin, färdig planta från handelsträdgården. Det är du värd! Kram!
Oj oj oj oj sicket elände!
Tänk ändå vilket jobb du har lagt ner och så blir det så snabbt nada av det...
Livet med barn är oförutsägbart, eller hur?
Berättelsen har ändå sin charm, tycker jag.
Krya på dig och ta det lugnt.
Kram Mari i Marieholm
Men du får högt blogg-betyg. ;)
älsklingsbloggerskan, hur är det? nedra jäka skit dag dårå, vi kan ta varandra i hand , min har varit sååååå obra, inget speciellt bara obra...
men du jag beundrar dig ohyggligt att du har haft ambitionen till detta, jag hatar fröer och försådder...fyfyfy, jag köper härliga plantor och älskar dom!!! har lite skitfröer liggande, häller ut dom...så får vi se..faller ju typ i feb för vackra rosenskärorfröpåsar, nu har jag köpt en stor blommande mmmmmmm dyrare jaaa men det kostar ju förfan på i själen med det där småskitfröerna...min granne har ett stoooooort bord i vardagsrummet, de kan knappt se på tv, hjälp!!!
börja med rosor som jag, hihi, stora buskar som är ljuvliga och sköter sig nästan själva...gu vad slö jag är..varmkram i morrn är det din och min braiga dag och du ta hand om ryggen! P&K lotten
Vilken action :D Blogg action (läsar action I mean, liksom vilket öde fick plantorna till slut ;)) Kram och hoppas ryggen är bättre idag!
Att dra upp frön för att få helt fantastiskt vackra plantor..är inget för mig. Varje år sår jag iallafall en del frön och blir varje gång lika beslutsam att jag Aldrig ska så eget igen! Har liksom inte tålamod att vänta....
Tjingeling
Monica
Jag ser att du odlar 'Cicoria':)
Ogräs det med jue.....då kan du ju lika gärna odla kirskål...
Stackars dig, det är visst inte riktigt din vecka. Men tack i alla fall för dina målande berättelser, det får mig att minnas när mina barn var små. Det kunde bli mer än spännande ibland:)
ha en bättre dag i dag
/karina
Skicka en kommentar