En tanke: Att en människa, som har levt länge-länge-länge, som alltid har varit frisk och pigg, som i hela sitt liv har varit älskad, som har fått barn och barnbarn och barnsbarnsbarn... Att den människan på sitt hundrade år somnar in - är ingen tragedi. Det är tvärtom så fint som det någonsin kan bli. Som sagt, det är en tanke. Jag lyckas bara inte göra den tanken till min. För det är precis som Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Hon fattas mig. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte. Hon fattas mig så att det skär i bröstet."
Men jag ska berätta en sak. Många har skrivit så fint till mig om mormor. En av dem är Carina, som fäste min uppmärksamhet på något fantastiskt. Bakgrunden är att min lilla dotter Surrabutt härom dagen var så otröstlig för att hon på förskolan hade glömt kvar en present till mig, nämligen två stenar och två maskrostussar. Carina skrev:
"Även om man inte tror på ett liv efter detta, så tänk på all kärlek som ni delat, all den kärlek kan inte dö, den finns kvar i all evighet. Hon och din mamma har gett dig förmågan att känna kärlek som du gett till din dotter och hon i sin tur plockar 2 maskrosor och 2 stenar till dig. [...] Släng aldrig dom stenarna, lägg dom i din ficka och håll dom i ena handen, och i den andra handen håller du din mormors."
Med de orden ringande i öronen, åkte jag igår kväll iväg för att ta ett sista farväl av mormor. Hon låg där helt stilla, kall och blek. De hade gjort henne så fin: kammat hennes hår, tagit på henne fina kläder, satt en blomma mellan hennes stela fingrar. Jag smekte de kalla, livlösa händerna. "Det här är från Surrabutt" viskade jag. Och inne i hennes stela, knäppta händer gömde jag en av stenarna.
*
Rösta på Rana
.JPG)
21 kommentarer:
Rana... du är en riktigt god god människa... så underbart fint.
En så klok och vacker tanke från Carina...
Kram Annie
Åhh... gode gud... nu sitter jag och storgråter... Jag vet exakt vad du går igenom.....
Din mormor kommer att vara med dig resten av ditt liv.... jag lovar.... Du kommer att hålla henne så levande i dina tankar och aldrig någonsin glömma henne!
För mig är det min farfar som alltid finns med. Åhh så jag saknar honom. Det är ändå 18 år sedan han fick somna in. Jag fick aldrig säga adjö.....
Vi var själsvänner... han och jag......
Det var fint det du gjorde med stenen.....
Linda
Men lilla vän!
Så otroligt fint gjort av dig.
Berätta detta för din dotter, och låt henne aldrig glömma hur förenade ni är genom generationerna. Jag och min dotter fick anledning att prata om min älskade mormor, när jag berättade för henne om dig, din dotter och mormor. Jag grät en stund över hur mycket jag längtar efter min mormor, då kom min dotter fram till mig och sa - Mamma jag kan plocka några maskrosor till dig.
Då började vi skratta, man känner då vilka starka band man delar.
Tänk vad din dotters maskrosor och stenar blev viktiga,(för mig med ) inte konstigt att hon blev ledssen när hon glömde sin jacka.
Det är detta som är viktigt , det där jobbet du inte fick, glöm det du får något annat som är bra mycket bättre.
Jag vill gärna ha din adress skicka den på mailen
KRAM Carina
oh nu gråter jag för att du är led¨sen, du skriver såååå vackert om din momo och carinas ord och råd blev till värmei hela mitt bröst...tänker på dig nu, världensvarmastekram lotten
Så fint! Sitter och grinar jag med. Tänk att en sån liten, till synes obetydlig sak kan betyda så mycket.
Hon har det bra där hon är nu, det är jag övertygad om! Och med tanke på det starka band ni verkar dela, så tror jag att hon alltid kommer vaka över dig, för jag tror att en människa som dör, som har starka band med någon, hennes själ kommer att följa den personen, som en 'hjälpare' eller vad man nu ska kalla det. (och kanske har jag läst för mycket Margit Sandemo, men det är vad jag tror.)
Jättekram!!
Så sorgligt och samtidigt så fint att du fick lägga den där stenen i hennes hand.Jag förstår om saknaden är jätte stor...
Du skriver så fint och berör våra hjärtan, alla vi som läser. Jag tänker på dej, ta hand om dej,
kram Helena
Jag gråter...fint, tänkvärt. Det ger sååååå himla mycket att läsa det du skriver.
Åh... vilken kärlek som strömmar ur dig...
Ingen blogg har någonsin tidigare fått mig att gråta. Stora känslor och stora ord. Otroligt vacker om skörheten i livet.
hei vennen....tårene renner nedover kinnene her.....Tenk at du kan få oppleve den gaven det er å se litt av det store bildet-midt i egen sorg og forståelse av at noen er borte som fysisk aldri vil komme tilbake til deg.....Men det ER sant det carina skrev:
kjærligheten din mormor gav din mor la grunnlaget for hva du kunne få........Og vet du; din elskede datter er HEEEELT spesiell....Jeg opplever gjennom det du skriver om henne at hun er et barn som får spille på maaaange av strengene hun har, det virker som hun får gråte og le, sette grenser og prøve ut grenser, lære-og også mestre empati("alle må få velge hva de selv vil"til deg når du ville blogge fremfor å leke med henne og co)....Du bringer livet inn i døden, vennen- du gjør glede og sorg til like viktige element i det som kalles livet....Og da blir små mennesker HELE mennesker....Tårende renner her, for dette er så sterkt.....At du har et lite menneske hjemme hos deg med evne til å elske, berøre, ta hensyn til,og sette egne grenser i forhold til andre("nei!Ikke gjør det...det gjør vondt!" til lillebror som gyver løs...)
Og dette stooore det er å oppdra et lite menneske til å bli HELT; det gjør du og mannen...daglig.........Jeg vet hvordan et barn IKKE skal møtes, og derfor er det sååå sterkt å "oppleve" den kjærligheten og helheten surrabutt får leve i helt fra starten.....Tenk for et grunnlag de fåra, for igjen å kunne gi ubetinget kjærlighet til neste generasjon......
også tenkte jeg på en ting til; jeg har en følelse av at surrabutt vil bli en voksen med betydelig integritet til å påvirke sine omgivelser; ser for emg at hun er en ledertype som andre kan trives med å følge etter...Tenk på det, vennen...når hun ligger på kjøkkengulvet en dag-og hyyyler fordi hun ikke får det som hun vil.....
Kommer til å tenke leeeenge på blomstene og steinene....UENDELIG VAKKERT.....
uhh, søde søde Rana. Det gør mig så uendelig ondt det du går gennem nu. Men midt i det, gør du så smuk en ting. Du giver mormor stenen. det er så fint, at jeg ikke finder ord for det.
Klem til dig herfra. Må du altid mærke kærligheden fra hende og give den videre til dine.
Kram Maria.
Rana min vän... tårarna strömmar över mina kinder... Jag beklagar verkligen och vet precis vad du går igenom. En människa som verkligen levt sitt liv färdigt, men livets förgänglighet gör än dock ont. Mycket ont.
Läser och gråter en skvätt....en så fin handling av dig!
Ja!!! Vilken vacker tanke! Underbart! Du är underbar! :) Och jag kan bara erkänna att tårarna rinner oxå på mig... Men såna så-vackert-men-lite-sorgligt-tårar! Tänker på dig massor. Kramar
Rörande vacker handling!
Kram C
Älskade vän!
Jag är så glad!!!!!!
Ken drog ditt namn på mitt lotteri!! Nu kommer det en ängla fee till dig!!! (jag hade gjort en till dig ändå) Men nu var det denna som skulle åka till Stockholm, till Kens barndoms ställe, vad lustigt. Allt har en mening.
Kramar från oss!!!
Carinas ord bränner här hos mig, i min lilla skrivarlya. Så fint gjort av dig. Att du tog tanken vidare. Kärlek för alltid inristat i sten....
Tårarna letar sig nerför mina kinder. I höst är det två år sedan min egen älskade mormor gick bort. Hon som också funnits jämnt. Du skriver så fint om din mormor. Och även om det är livets gång, att de vi älskar blir gamla och dör, är det förbaskat sorgligt när det sker. Kram till dig
Å kära du. Du skriver så vackert om din saknad. Jag hittar inga ord att ge dig tillbaka, men jag skänker dig en varm tanke och en stor, stor kram. Vårda nu mormors minne så finns hon där hos er för alltid.
Rana, du är för underbar!
Och vilken fin tanke!
Mina tårar trillar...
Kram Willewira
Skicka en kommentar