Lille Brottarn är så självklar: tar vad han vill ha, stöter på motstånd, plöjer ner det, stöter på ett övermäktigt motstånd, stormar och bråkar, glömmer, skrattar.
Surrabutt är en helt annan liten varelse: hon för långa, komplicerade resonemang med sin lillebror, med oss, med världen. Hon är fantasifull, gåtfull, känslig, smeksam, omtänksam, klok.
*
Jag stökar i köket. Jag hör dem leka i andra änden av huset. Surrabutt sitter i en stor låda och Lille Brottarn vill vara med. Jag hör hur han laddar, men hans storasyster förekommer honom: "Vänta, vänta, du får plats. Vänta lite, gubben. Du kan sitta här bredvid mig, titta. Men ta det lite lugnt, gubben. Såja såja. Ser du, vi fick plats båda två..."
Och jag nickar belåtet för mig sjäv i köket. Min duktiga, kloka tjej.
Men som sagt, ibland undrar jag.
Ska hon bli en av alla dessa Duktiga Flickor - mjuk, medlande, omvårdande? Och han en Självklar Pojke - som plöjer fram och tar plats?
Plötsligt mår jag lite illa.
*
Rösta på Rana
.JPG)
11 kommentarer:
Mjuk makt!
Jag är hoppfull i de tankar du beskriver. I alla fall för Surabutt: Lille brottarn tog sats, men Surabutt hejdade och fick faktiskt som hon ville, på sitt sätt.
Hemma hos oss är det tvärtom; Loppan gasar på och tar, Lillebror tänker efter och kompromissar. Det får bli en annan diskussion.
Ja, precis sådär är det hos oss med och jag har funderat massor på det. Dels är det nog så att trots att jag försöker ha ett genunstänk i uppfostran så behandlar man dem olika ändå, till viss del. Sen kan det ju vara så att det har med ålder och plats i syskonskaran också (vill jag tro!).
Och vad gjorde jag för fel när dottern vill leka med glittriga ponnyhästar och sonen bara med bilar?
Nä, jag skyller nog helt och hållet på genetiken! ;) Pojkar bara ääär så!
Hej vännen!! Ville bara skicka dig en helg kram!!1 Ha en fin morsdag!!!
<3MASSOR AV KRAMAR MILLAN<3
Hm... nej då! Jag tycker båda verkar så fina även och hon kanske är lite mjukare, det är väl kanske bara så att det är skillnad på könen!?.. Har för övrigt en AWARD till dig på min blogg! :D <3
Man är den man är. Att inte fastna i de sk genusfällorna handlar snarare om att lära sig använda det man har och känna stolthet. Och att vi i samhället premierar "båda sidor". Idag är ju omvårdandet ett ok ingen vill betala för - men det måste ju också göras, och det måste göras av människor som är rätt för uppgiften. Inte bara de som finner sig i lägst lön.
Jag gillar inte genustjafset, förlåt att jag säger det. Det har blivit FÖR mycket, fått FÖR stort genomslag - blivit för trendigt. (Gör uppror mot allt som luktar trend idag!) Jag tycker att det är en konstruktion, ingenting som hör hemma i verkligheten. Lite som astrologi - är man tillräckligt luddig kan man få det att stämma in på vad som helst.
Lär dem vara stolta över sig själva, stå för det de tror på och grundprincipen om alla människors lika värde. Sen har de den verktygslåda de behöver - de är INDIVIDER, med olika fallenheter och intressen. Med tanke på hur många föräldrar som försöker uppfostra lika och ändå upptäcker det där mönstret, så tänker jag att skillnaden kanske är biologisk i alla fall. I så fall ligger problemet enbart i hur vi, samhället, värderar olikheterna. Fortfarande en svår nöt att knäcka, men inget du behöver må dåligt som förälder av. De är ju jättesöta - njut istället!
Jag tror nog att barn är jätteolika oavsett kön. Hos oss är det dottern som tar utrymme, hörst mest, syns mest, men också har mest omsorg och ser mest och lyssnar mest. Sonen är ängsligare, försiktigare, konflikträdd men inte lika bra på att ta in andra.
Nu vill jag önska dej en riktigt härlig helg!
hei vennen:)
PÅ tide med en lyd hos deg.......Du ahr så mange fine betraktninger om barna;om han som presser seg frem og om hun som heller ut av egen visdom......Å være bevisst at den lille jenta har et potensial til å bli snill og flink- er et kjempeviktig utgangspunkt for å veiliede henne til å sette tydelige grenser for sin og andres eiendom-så hun ikke lar seg tråkke på, eller utnytte.....Vet du? Jeg vet veldig godt hva den angsten handler om; fordi jeg var en snill, flink, myk, forsiktig jente som lot meg fortjene kjærlighet gjennom å være nettopp snill og ansvarsfull laaaaangt ut ove egen eiendom og inn i andres hager.....Jeg har liksom klippet andres plener og rabatter i nesten et helt liv, til jeg lærte meg å gi folk beskjed om hvor min egen eiendom begynte og sluttet.....Og det var og er en FANTASTISK følelse!!!! Så lenge store lille Surrabutt føler seg ubetinget elsket, er nettopp det en sterk nok grunn å bygge eiendomsgrensene hennes på....Siden "empati- og ansvarsmuskelen" hennes kanskje er sterk nok allerede, kan andre muskler som "nei"-muskelen og andre "grensesettings-muskler" få mer fokus...Som jeg nevnte tidligere tror jeg hun virkelig vil bli en jente som andre følger, en som leder og bekrefter andre-fordi hun selv opplever seg elsket og bekreftet.....
Du er skjønn, vennen...Pust med magen-og nyyyyt helgen med et glass vin og grand prix:):) Heia norge!!!!! (ok;Og sverige,da....)
Glömde förresten beräta att av mina två killar är stora pojken lite som din tjej - omtänksam och tar hand om och ansvarstagande - medan lillkillen är en liten ångvält, som tar för sig och bara är.
Så det kan ju tänkas vara en åldersgrej också...
Svårt det där, men jag hoppas och tror att det beror mer på saker som plats i syskonskaran, personlighet osv. Problemet är väl om man förstärker dessa drag om de utfaller enligt könsnormerna men motarbetar dem om de inte utfaller enligt de samma. Viktigt viktigt att stärka lilltjejen i att hennes personlighet och hennes sätt är lika bra som något annat men utan att få henne att tro att det är hennes duktighet som gör henne älskvärd. Vi har ju bara en liten tjej här än så länge (vet inte var som kommer efter) men jag är redan nojig för just äldsta dottern/duktig flicka-syndromet som jag tycker att jag själv liksom många av mina kvinnliga vänner lider/lidit av här i livet.
Det här kan man ju prata hur mycket som helst om (och det kanske vi kan göra vid tillfälle ;o). Jag tror viss del handlar om biologi, viss del handlar om personlighet, MEN viss del handlar nog också om hur vi uppfostrar dem. Jag kan ju inte jämföra mellan könen, men jag kan redan nu konstatera att det är skillnad på småkillarna hemma hos oss. Storebror är fartig, en humörmänniska, tar en självklar plats, men samtidigt så tycker han mycket om att gå på promenad med sin docka i hennes rosa dockvagn och är nu för tiden väldigt kramig. Lillebror har alltid varit nöjdare, lättare och mer tillfreds, men börjar nu göra sin åsikt hörd oftare och vill också kräva sin plats. Jag tror på att göra barn stolta över den de är, men samtidigt skadar det nog inte att hjälpa dem bejaka och utveckla andra sidor också. Vår lille röjare hade nog varit lite väl mycket om vi inte jobbat på att "mjuka" upp och lugna ned honom.
Duktig-flicka fällan är inget kul ställe att hamna på :o(.
Fast jag tror att det mer är en symtom på att vara förstfödd. Faktiskt. För jag ser samma saker hos storkillen. Lugn, pedagogisk, duktig, förklarande och vill lillebror väl. Lillebror själv går rfam som en liten bulldoer. Slänger sig över storebror. Brottar fasthonom. Biter honom i ryggen, drar i håret, vill, vill, vill. Men kan inte.
Så, var inte för orolig. Ta hand om er.
Skicka en kommentar