De vackraste komplimangerna kommer från små ärliga barnamunnar.
Lille Brottarn (slår sina små starka armar hårt om min hals): "Haaa den fina mamman. Min! Min!"
Surrabutt (när jag står och vansinnesgräver iklädd en jordig tunika): "Men mamma, så fin du är i din nya klänning!"
Surrabutt (kryper blundande intill mig när jag svettig ger upp grävandet): "Du luktar så gott!"
Surrabutt (vid kvällsmyset): Du är min varma, mysiga, mjukiga mamma. Du är lika len som lammöron."
Bild: Surrabutt klappar lammöronen i kryddrabatten.
*
Rösta på Rana
.JPG)
15 kommentarer:
Åå, älsklingsbarnen!
Det finns inget bättre. Vilken tur vi har som har dessa små ljuvliga personer i våra liv.
Kram H
Aaaah, så har jag fått dagen dos lycka!!! Skrattar och ler och myser vid din blogg var dag! Du och dina barn är ju fantastiska!!! Ha en skööön helg! <3
Goa rana, det hade absolut iget med din kommentar att göra...
Det inträffade en sak för oss personligen, en kris jag inte orkar gå in på...men har gråtit o gråtit o sooovit hela dagarna nu..ska försöka ta tag i allt...göra det jag kan för att påverka i rätt riktning!!!
Tack såå mycket!!
Kan hända jag svarade dig lite klumpigt sist, för jag visste vad som väntade..mådde inte så bra redan då..
Du är en så härlig person...love U
~~* W I T H ♥ L O V E *~~
Jag blir alldeles knäsvag; du har fångat allt, precis allt, i rubriken.
Rana, din lilla lyckogroda!
Vilka goa små gryn du har!!!
Jag håller med dig, små varma ord ur barnamun är som "varm honung i blodet"!!
Det finns inget som värmer så mycket som barnens kärlek. Kanske för att vår kärlek till dem är villkorslös. Vi kan inte räkna med att bli älskade tillbaka, men samtidigt kan vi inte göra något annat än att älska dem...
Läste med tårar i ögonen ditt inlägg om mormor. Åh,vad jag känner med dig!
Det är 12 år sedan min morfar gick bort, den stora starka morfar som alltid fanns där för oss. Åtta år sedan min mormor gick bort, min lilla mormor - även hon lite fågellik där hon låg i sin bädd och tynade bort. vilket hon började med dagen morfar dog.
Våra föräldrars föräldrar...De har funnits där, som grunden till våra liv, burit upp släkten som starka hörnstenar och när de försvinner så vacklar allt till. Våra föräldrar tar deras plats som hörstenar för våra barn... och snart är det vår tur..
Livet är sådant - glädje och sorg, hand i hand.
Men inte alltid så lätt att handskas med...eller att leva utan.
Önskar dig allt gott och en skön långhelg!
Kramar Willewira
Men gosebarnen, så ljuvligt. De där fina kommentarerna måste sparas, nära hjärtat.
åh det är ju det här som livet går ut på, sån kärlek rana! varmkram lotten
Åh, dessa ljuvliga och charmiga små liv!! Man smälter ju totalt.
Vad fint du skrivit om din mormor nedan!! Du lyckas verkligen med att sätta ord på känslo- mitt i prick!
Älskade gulleungar!!! Så vackert... "som varm honung..." Ja det är på pricken hur det känns...
Kram Annie
å vad härligt!
jag har läst ikapp flera inlägg hos dig nu, om din underbara mormor, som får mig att längta efter min egen.
Och skrattat åt det inte-så-romantiska-besöket i Skärholmen... (vadå, tyckte han inte att det var KUL att du körde med handbromsen i, :-)
Stor kram till dig!
Söta söta söta barnen!!!!
Detta är verklig kärlek på högsta nivå!
Linda
Len som lammöron vilken underbar kommentar!! Alla är underbara, jag försöker också skriva ner dem för att ta fram den dagen då de skriker dumma mamma, eller mindre fina ord :)
Åh, tänk att de kan få läsa din ord. Sen. När de blir större.
Såå sööta dom är...dina ungar, härliga komentarer. Jag läste om din mormor, så söt hon är. Min mormor dog för flera år sedan,hon bodde i skellefteå så det var långt härifrån. Innan hon gick bort ringde jag till henne och talade om för henne hur mycket jag älskade henne och tackade för all livsvisdom hon gett mig. Min mormor är den person som jag beundrat mest i hela mitt liv. Hon var,klok och såg det som inga andra såg (synsk)När min dotter föddes kom hon ner hit, dom hade bara ögon för varann. Många år efter min mormors bortgång så blev min dotter allvarligt sjuk (16 års ålder)Ingen visste vad det var, läkarna trodde anorexi,stress....
Hon blev bara sjukare och sjukare. Så en dag hörde jag min mormors röst i mitt huvud "STRUMA" Jag krävde att dom tog tester, ingen trodde på det, men det var struma och hon kom under läkarvård i sista stund Svullnaden höll på att täppa till andningsvägarna på henne. Så jag vill säga till dig Rana även om de vi älskar dör ,så dör aldrig kärleken den finns alltid kvar. Bara vi lyssnar och är uppmärksamma. Nu blev jag sådär personlig igen.. hmmmm Kram från Carina
Uhhh, jeg blir varm om hjertet.
Det er intet - INTET- som de kærlighedserklæringer man får af sit (sine) barn. Det er så smukt og ...... Ubeskriveligt, synes jeg.
Hvor er hun dejlig og sød din datter *smil*
Klem Maria.
Skicka en kommentar