Nån som vet?

Kvällsfundering från Surrabutt: "Mamma, varför ser fasaner så förvånade ut?"

*

Rösta på Rana

Hej då

Idag begraver vi mormor. När vi har firat hennes födelsedag de senaste åren, har hon indignerat och nästan spjuveraktigt utbrustit: "Men jag ska väl inte bli hundra år?" Nej, hon blev ju inte det. Bara nästan.

Jag och min bror har låtit beställa en vacker bukett med skira, lätta, fina blommor. För mormor var ju så skir, lätt och fin. På kortet har vi skrivit: "Lilla fina mormor. Vi är så glada att du var vår mormor."

1908-2008

-

Uppdatering:

Vacker och ljus ceremoni med många tårar. Hennes två drygt sextioåriga barn - min mor och morbror - höll ett tal till henne. "Älskade lilla mamma..." De var så vackra där de stod intill varandra bredvid den vita kistan med ljusrosa rosor. De läste en vers som morfar (borta sedan tolv år) hade skrivit till mormor på deras förlovningsdag. Orden, skrivna av en förälskad ung man, lästes nu på den älskades begravning: "... dig jag älskar, älskar endast dig." Vacker musik, bland annat den smärtsamt vackra "Time to say good bye". Fin och varm sammankomst efteråt. Tårarna rinner men jag har en lugn och fin känsla i kroppen. Nu har vi tagit farväl av mormor.

-

Mormor och morfar.

*

Rösta på Rana

Stora känslor i en liten kropp

På väg hem från förskolan. Surrabutt, tre pch ett halvt, drar vagnen med lillebror i. Sulkyn zick-zackar sig fram: två meter åt vänster, en åt höger och en bakåt. Vi har inte bråttom. Surrabutt är så glad och stolt över att hon kan köra den bråkiga vagnen helt själv. Men när vi ska korsa bilvägen, får hon inte dra längre. "Nej, nu vill mamma dra och du får hålla i vagnen eller i min hand". Katastrof, major break down, Surrabutt vill bara slänga sig på marken. Till slut kommer vi över vägen - vid liv, men en av oss kokar av vrede.

Jag (käckt): Nu, gumman! Nu får du dra igen.

Surrabutt (svart i ögonen): Nej!! Jag är arg..!

Jag: Okej, du får vara det...

Surrabutt (förtvivlad): Men jag vill inte vara arg. Jag vill vara... snäll!!

*

Rösta på Rana

Värme i bloggvärlden samt VEM ÄR MALIN

När jag började blogga, hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Förutom Ugglas och Schyfferts, kände jag inte ens till några bloggar. Jag tänkte lite diffust att blogga för mig skulle vara som att skriva kärnfulla mejl, fast till flera mottagare samtidigt. (Mer så än en offentlig dagbok - även om såna kan vara både underhållande och gripande.) Jag försöker konsekvent se texten med en okänd läsares blick, även om det för det första är omöjligt och för det andra låter pretto.

Men oh my lord. Inte visste jag att det var så här roligt och socialt att blogga. Vilken underhållning att läsa andras! Vad jag lär mig! Vilket rus i den bekräftelse jag får! Och det bästa av allt: helt plötsligt har jag lärt känna en massa människor, som jag bryr mig uppriktigt om. Det hade jag inte räknat med.

En av dessa - Willewira med superfina bloggen Mor Karins täppa - skrev härom sistens: "Du har fått den förut, men får den igen - för att du är du!" Hon syftade på utmärkelsen Kreativ Blogger. Glad blev jag och ännu gladare blev jag för motiveringen: "Du vår lilla bloggroda! Du sätter ord på livet som ingen annan! Du är en sann kreatör med penseln - underbara tavlor gör du! Jag är så glad att få ha stiftat din bekantskap och ditt "grod"-perspektiv på livet berikar!" Eftersom jag skickade utmärkelsen vidare förra gången, får denna snällt stanna hos mig. Tusen tack till dig, härliga Willewira!

Strax efteråt damp det in en annan utmärkelse: Sweet home blogger Award. Jag säger som Brasse: "Jag tror jag svimmar!" Tackar ödmjukast för den, söta Anna-Lena! Det är hon som har den otroligt produktiva mammabloggen Anna-Lena-Nära.

Och den utmärkelsen hade jag inte fått förut, utan skänker den härmed vidare till följande personer:

Zäta med Zäta. Underbar kvinna som jag inte lyckas placera i något fack. Sånt provocerar och tjusar. Hon är grov och burlesk, nej, vad säger jag, hon är fin, väluppfostrad och korrekt - nej, nu var hon under bältet igen. Hon skriver inlägg i en rasande fart. Dessutom skriver hon så roligt att en varning för opassande högljudda flatgarv är på sin plats.

Nettan med Nettans blogg. I början av april ramlade följande kommentar in: "Hittade din blogg genom min mor som är sambo med din morbror..." Va? Helt plötsligt hade jag alltså fått en bonuskusin - en härlig, fyndig och supermysig bonuskusse. I hennes blogg samsas vassa betraktelser om livet och vardagens medgångar och motgångar med långa, härliga litterära alster. Även Nettan dunkar in inlägg i en imponerande takt.

Kaffeflickan med Dagtäta rum. Jag har tidigare nämnt att hon var min första bloggförälskelse. Jag ska inte dra hela rasket igen. Den här gången ska hon få tala för sig själv: "Saker jag inte trodde att jag skulle säga: 'Grabbar, var snäll och öppna dörren, jag vill gärna kunna titta på er medan jag bajsar.'” Ärligt talat, kan det sägas på ett mer finstämt och sofistikerat sätt?

Ankie med AnkieFontän. Här går det undan, på alla möjliga sätt. Ankie är en person med pennan doppad i acid och vin. Det är riktigt kul. Jag är alldeles särskilt såld på hennes sätt att återge dialoger. Så exakt, så pinsamt och så förtjusande underhållande att det rent av är larvigt. Här har vi en till som spottar ur sig flera inlägg om dagen.

Annica med Annicas dagar. Den mest produktiva av dem alla. Hon är en kvinna som helt hämningslöst och härligt blandar högt och lågt. Det är flärd, det är bajs. Det är inlägg i den feministiska debatten, det är sand i håret. Hon är rapp, hon är ärlig, hon är på hugget. Hon är en brallis med attityd som skjuter från höften. Runt om står folk och duckar.

Precis nu är ögonblicket det rätta för en efterlysning. MALIN, vem är du? Du kommenterar så varmt och så roligt och så uppmuntrande och så ofta. Hur når jag dig?

Allt gott.

Rana

rana.temporaria@yahoo.se

*

Rösta på Rana

Red Bull

Härom kvällen ringde Red Bull. Jag har känt honom sen gymnasietiden. Vi har i åratal umgåtts i samma gäng, ibland nära, ibland på avstånd. Nu ses vi ganska sällan.

Låt mig berätta om Red Bull. Han är modern, mer än modern. Han är ultra. Han är en udda fågel med näbben i framkant. Han åt sushi när vi andra åt tacos. Han hade fester med åttiotalstema långt innan det var retro. Han kompletterade sin feta KTH-examen med en massa universitetspoäng vid en liten smal institution som nästan inte fanns. Han är killen som på bussen sätter sig bredvid en upptajtad ytlig bekant, som han inte kan prata med, bara för att det är så "härligt pinsamt". Han har alla skitdyra, moderna, blinkande prylar. Alla. Han är ingen sportkille, men har hittat en obskyr liten sport som ingen utövar, utom han och några andra fanatiker. Och musik - hur ska jag uttrycka det? Han skulle hellre dö än att lyssna på Lugna Favoriter. Vi snackar tysk industrisynth och japansk glampop. När han inte är hemma, bor han i London och Tokyo. Han är udda, han är cool, han är singel i stan. Han är inte, säger inte, en medel-Svenssson.

Jag har alltid gillat Red Bull. Min värld har dock alltid varit en annan än hans. Och sen ungarna kom, blev våra världar inte direkt mer lika.

Som sagt, han ringde härom kvällen. Hur är det och hur mår vi och vad gör vi? Ömsesidiga och välvilliga redogörelser. Ibland kan man höra sig själv utifrån. Det här var en sån gång. Jag hörde mig själv berätta om blöjbyten ("Mannen är och byter en bajsblöja"), ungarnas röj, leksaker, snoriga barnnäsor. Min vardag, alltså. Äckligt gegg i hans öron, alltså. Och det är inte bara det att jag har barn och inte han. Få människor får mig att känna mig så medel-Svensson, som han. Det gör ingenting, det bara slår mig varje gång. Och det blev definitivt inte bättre av det faktum att Mannen snart kom och tog luren (med tvättade händer, får vi anta) och sa:

"... Om vi har några semesterplaner? Jorå, vi ska hyra husvagn."

Då lämnade jag faktiskt rummet. Men för att citera den gode Red Bull: Det är ju bara härligt.

*

Rösta på Rana

Semesterplaner

Hög tid att tänka till, förbereda, boka, fixa och planera semestern. Det är ju så folk gör, eller hur?

När Mannen och jag var unga och nykära, tältade vi. Billigt, romantiskt, härligt. Några år äldre och bekvämare, började vi hyra stuga. Dyrt, romantiskt, härligt. I år är vi lite sugna på back to basics. Eller för att säga som det är: vi får lov att hålla i slantarna i år. Jag tycker att vi ska fixa som galningar i trädgården och däremellan göra mindre utflykter. Mannen tycker att vi ska tälta flera veckor i sträck, som förr i tiden. Jag kan dock inte riktigt se det mysiga och avslappnade i att tälta med två småbarn, att ledbruten rusa upp varje natt klockan tre för att fixa välling på stormköket medan man springer runt till tyskar och norrmän och ber om ursäkt för att Lille Brottarn väckter hela campingen. Varpå Mannen säger helt icke-ironiskt:

"Ska vi hyra husvagn?"

Efter ett antal skrattsalvor och självöverlägganden (kan man göra så?) och ett heligt löfte från honom om att vi i så fall ska ha likadana träningsoveraller - går jag med på det.

*

Rösta på Rana

Mors dag

Jag: Jag måste fråga en sak. Det är ingen kritik, men jag undrar en grej. Har du glömt att det är Mors dag eller struntar du i det?

(Jag tänker förstås på alla små teckningar och buketter och hembakade sockerkakor som han har fått i farsdags-present "av ungarna" ända sen de var nyfödda.)

Mannen: Nä, jag hade inte glömt det... förut, men nu glömde jag det... Jag hade tänkt köpa...

Jag: Men herre gud, du hade ju inte behövt köpa nåt.

Mannen: (mummel mummel)

Jag: Det spelar ingen roll nu. Bara du inte tror att jag inte bryr mig.

Mannen: Jag tror inte det.

-

Ja ja. Han är inte den pyssliga sorten. Men han är stilig och försvarar mig mot knarkare på Centralen och svänger varje dag ihop en ljuvlig kaffe latte åt sin fru.

*

Rösta på Rana

Och sen neg hon djupt

Surrabutt: Kan jag få lite vatten, snälla mamma?

Jag: Javisst. Vad snällt du frågade.

Surrabutt: Ja, för en del mammor och pappor blir ledsna när barn frågar gnälligt.

-

Uppdatering och förtydligande:

Även andra inte fullt så änglalika kommentarer förekommer. Oh ja. Idag, mitt emellan potatisplättarna och ärtorna, passade hon över glatt över: "Mamma, vill du inte bli död?"

*

Rösta på Rana

Faktiskt

Jag vaknar med ett ryck av ett ramaskri från dottern. Vad händer, har hon slagit sig sönder och samman mot ett element?

Jag (springer upp, tar henne i famn): Vad är det, gumman?

Surrabutt: Jag raaamlade!!

Jag: Ojdå, var slog du dig då?

Surrabutt (storgråtande): Ingenstaaaans!

Jag: Men var gjorde du illa dig..?

Surrabutt: Ingenstans!!

Jag: Men...

Surrabutt: Det gör inte ont nånstans, men jag ra-haaamlade ju!!!

*

Rösta på Rana

Kommentera mera

Till Annicas och Ankie Fontäns - och andra mer timida varelsers - ohämmade glädje, kan jag meddela att jag härmed skippar ordverifieringen. Sån är jag: lägger mig servilt platt för minsta påtryckningar och hot om stryk.

*

Rösta på Rana

Vilken bra idé

Vi målade nyligen om huset - från gult till vitt. Någon har lite idéer om hur vi nu ska gå vidare.

Surrabutt: Jag tänkte att vi skulle måla huset gult igen.

Jag: M-hm?

Surrabutt (själaglad): Och sen... kunde vi måla huset vitt igen!!

-

*

Rösta på Rana

Genusfundering

Ibland undrar jag.

Lille Brottarn är så självklar: tar vad han vill ha, stöter på motstånd, plöjer ner det, stöter på ett övermäktigt motstånd, stormar och bråkar, glömmer, skrattar.

Surrabutt är en helt annan liten varelse: hon för långa, komplicerade resonemang med sin lillebror, med oss, med världen. Hon är fantasifull, gåtfull, känslig, smeksam, omtänksam, klok.

*

Jag stökar i köket. Jag hör dem leka i andra änden av huset. Surrabutt sitter i en stor låda och Lille Brottarn vill vara med. Jag hör hur han laddar, men hans storasyster förekommer honom: "Vänta, vänta, du får plats. Vänta lite, gubben. Du kan sitta här bredvid mig, titta. Men ta det lite lugnt, gubben. Såja såja. Ser du, vi fick plats båda två..."

Och jag nickar belåtet för mig sjäv i köket. Min duktiga, kloka tjej.

Men som sagt, ibland undrar jag.

Ska hon bli en av alla dessa Duktiga Flickor - mjuk, medlande, omvårdande? Och han en Självklar Pojke - som plöjer fram och tar plats?

Plötsligt mår jag lite illa.

*

Rösta på Rana

Lilla följeslagaren

Surrabutt, tre och ett halvt, följer mig med blicken. Jag erkänner att det värmer mitt modershjärta att hon alltid, alltid vill göra som jag, vara som jag. Och det lär bergis inte pågå i evighet.

Surrabutt: Mamma, jag har jätteont i ryggen.

Jag: Din stackare, har du?

Surrabutt: Ja, för jag har grävt så mycket.

Jag: Har du?

Surrabutt: Ja, jag har grävt så mycket i din fina narabatt (ett av två ord hon uttalar galet).

Jag: Jaså..?

Surrabutt (tänker till): Och vi har ju så tung lerjord, vet du.

-

Uppdatering:

Lilla Brottarn springer fram till mig, försöker klappa sig på ryggen och utbrister: "Yggen, yggen! Ont!" Jag studsar till: "Men älskling, har du ont i ryggen..?" Hans lilla ansikte, som i flera sekunder har sett så bekymrat ut, spricker upp i ett lyckligt leende: "Nää..! Koja!" (skojade)

*

Rösta på Rana

Fler tips?

Lerjorden har tillfälligt knäckt min rygg. Mitt stående bidrag till konversationerna här hemma är: "Aj aj aj aj...". Jag knaprar ipren som värsta junkien.

Med värktabletter, försiktiga rörelser och värme hoppas jag att det blir bra snart. Det måste det bli; jag har fyra rabatter att färdigställa samt för guds skull en grusträdgård att anlägga.

Surrabutt: Mamma, har du ont i din rygg?

Jag: Ja, men det blir bra snart.

Surrabutt: Men gå och kissa då! Då blir du nog bra i din rygg.

*

Rösta på Rana

Förskjutna perspektiv

Scen från BB för knappt två år sedan: Lille Brottarn föds. Trots att barnmorskorna står i ring och säger "vilken biff, så fina de är när de har så här mycket hull" - tycker vi att han är en pytteliten plutt. När Surrabutt kommer med mormor och hälsar på, börjar jag gråta bara för att min förstfödda har blivit så *hulk* sto-hoooor (jadå, det är baby blues när den är som bäst).

Väl hemma får min stora flicka, som är nästan två år, hålla lillebror och hjälpa till att sköta honom.

Och lillebror är lillebror är lillebror. Alltid bebis, alltid pluttigast.

Men idag slås jag av ett faktum jag bara inte kan ta in. Nu är han - min lilla bebis - exakt så gammal som hon var när han kom. Exakt! Och jag tänker "herre gud". För aldrig skulle jag väl låta Lille Brottaren - min lilla bebis - ta hand om ett nyfött spädbarn?

*

Rösta på Rana

Kreatörer

Från den rara smålandstösen Annie har jag fått utmärkelsen Kreativ Blogger. "Balsam för min tilltufsade själ" utbrast jag i en kommentar hos henne, när hon skrev "jag vill ge den till [...] underbara Rana som skriver alldeles fantastiskt - en oerhört kreativ person som också förmedlar detta med humor, värme och klokhet". Tack, tack, tack.

-

Jag vill ge utmärkelsen vidare till följande kreativa själar:

-

Susanne med En Humlas Dagbok: pärlor, kedjor, gnistrande stenar, halsband, armband, silver, smycken, pärlemor, mässing, spännen, berlocker och skånska briljanta smeksamma smädelser.

-

-

Carina och Ken med Trädgårdsdrömmar: trädgårdsdesign, färger, former, entusiastiskt kunnande, ovanliga skönheter, rost, stegar, féer, älvgrindar och ljuvliga trolska betongvarelser. -

-

-

Lotten med Lottens vita och gröna: snurr och fart och glädje, trädgård, betong, zink, grus, loppisfynd, värme, medmänsklighet, burleskerier, koltrastmödrars vedermödor, amning och språkliga, humorisktiska skrattspektakel.

-

-

Linda med Trädgård... drakar och lite annat: trädgårdsdrakar, troll, svärd, änglar, bockar, ruiner, borgar, fantasy, keramik, ljuvliga foton, trädgårdsrariteter, läckra irisar, eleganta slängkyssar och en rak höger.

-

-

Maria med Jag blommar: tavlor, konsthantverk, galleri, akryl, färger, tyger, fåglar, väskor, inredning, tryck, luffarslöjd, underlägg, nyckelringar och räddisar.

-

-

(Bilderna är tagna från respektive blogg.)

*

Rösta på Rana

Skvallerkål

Mannen kom med en jättebra idé angående kirskål.

Om kirskål kan man bland annat läsa: "ett av våra vanligaste ogräs... flerårig... dess krypande jordstam är rikt förgrenad... täta bestånd... ett av våra mest svårutrotade ogräs... har jordstammar med rik skottbildning där varje enskild bit växer upp till nya plantor om de bryts eller grävs av..."

Men lyssna nu. Vår trädgård är som den är. Mitt krig mot maskrosorna är ett skämt. Vi har mossa, brännässlor, tistlar. Men vi har ingen kirskål. Det är mot bakgrund av detta som Mannens fiffiga idé ska förstås.

-

Mannen: Hörru du, jag tycker vi ska odla kirskål.

Jag: Va?

Mannen: Jomen alltså i kryddlandet.

Jag: Va?

Mannen: Man kan ju käka det.

Jag: Lyssna nu. Det kommer inte att hända.

Mannen: Jo, det är ju coolt. Tänk dig - odla kirskål....

Jag: Du, jag kan inte nog betona hur lite det kommer att hända.

Mannen (gör en cirkelrörelse): Där kunde vi odla det...

Jag (citarar Kung Theoden): I will say no more in this matter.

-

Jag vet inte vad som är svårast att rensa bort - maskrosor, kirskål, tistlar, brännässlor eller Mannens helt vanvettiga idéer.

*

Rösta på Rana

Halvdöda plantor blev heldöda

Jag borde gilla det här. För jag är sjuttiotalist. Och det här är sjukt ironiskt.

Mina små skyddslingar mår inte så bra. De vill ha vatten, ljus och kärlek varje dag. Det får de inte. Jag hade tänkt göra ett litet nätt inlägg om detta. Ni vet, skriva nåt coolt i stil med "nån som vill ta skott?" och visa den här bilden:

Det är bara det att medan jag laddar ner bilden, så hörs en märklig, skramlande, liksom frasande duns från köket. Efter den hörs en mer bekant tung duns. Och efter den kommer skriket. Jag rusar ut i köket. Kaos. Jord överallt. Mitt ena drivhus ligger uppochner. Under plastlådor, drivor av jord och klena små plantor - ligger Lille Brottarn. Givetvis. Jag har ärligt talat aldrig sett en jordigare unge. Jord i ansiktet, öronen, håret, innanför kläderna. Gråt i högan sky: "Ooooont! Huvet...!" Och Surrabutt förklarar ivrigt: "Han skulle peta på dina fina blommor och då ramlade han från stolen och då ramlade jorden också." Jo tack, det är noterat.

Jag har nämnt att jag har knäckt halva ryggen av mig i mitt krig mot tung lerjord och rötter from hell. Jag skämtar inte; jag kan banne mig inte böja mig ner. Bara att trösta och duscha av den lilla odågan kräver sin sammanbitna kvinna. Men resten?

Det är ju ändå hög tid att sätta om plantorna. Men att transportera in jord och krukor från trädgården alternativt forsla ut jordhögarna innehållande bebisplantor till trädgården - är ett företag som min rygg bara inte pallar med (alltså - jag kan knappt gå på toa). Plötsligt ser jag rött och tänker "men skiiit samma!!" Fram med dammsugaren. Grimaserande samt liggande på alla fyra dammsuger jag upp vad som känns som litervis med torr jord, tillsammans med små späda, nakna skott av cikoria, rosenskära och brudslöja. Sen börjar dammsugaren tjuta: "Iiiiiiiiihhh! Jag är full, byt påse, you bitch." Som sagt, jag kan knappt gå på toa. Men liggande på alla fyra byter jag dammsugarpåse. Tårarna är inte jättelångt borta.

Plötslig ånger. Ska jag inte försöka rädda några plantor i alla fall? Jo, en del kanske kan överleva. Ihopkurad (aj aj) under köksbordet börjar jag pilla med de små ljusgröna skrangliga skälkarna. Men hallå, jord - jag behöver faktiskt jord till detta. Och den har jag just dammsugit upp. Jag håller mig för skratt när jag försöker pilla ut jord ur den gamla, sprickfärdiga dammsugarpåsen. Ger upp. Skyfflar ner ett antal kärlekslösa nävar plantor med jordsmulor i drivhuset. Det som överlever överlever.

Härom dan vann jag inget pris i Barnsäkerhet. Idag blir jag snöpligt blåst på Det Stora Trädgårdspriset. Jag som var så nära.

*

Rösta på Rana

Kaffe med mjölk

Släktkalas igår. Brorsans minsting fyllde ett. Med bräckt rygg (nåja) satt jag i ett soffhörn och lät mig serveras en stooor, mumsig latte. "Här kommer din latte" sa min far. Inte förrän jag såg hans flin insåg jag att han hade använt ett icke-pappa-ord. Latte både dricker och säger jag flera gånger om dan. Det gör inte min far. Det framgick med all önskvärd tydlighet när han tillade "Latte... det är förmodligen 'mjölk' på italienska. Löjligt!"

*

Rösta på Rana

Frukostmys

Lördag morgon. Regnigt ute. Nu ska vi ha en lååång, härlig mysfrukost. Vi har gott kaffe hemma och dessutom aah - ost och kex kvar från igår. Mannen lät mig få sovmorgon, så jag känner mig till och med ganska fräsch och utvilad (tills jag ser mig i spegeln). Mmm, vad gott det ska bli nu.

Alla vet vad som kommer att hända. Det är bara detaljerna som skiftar från gång till gång. Halvvägs in på min första macka, innan jag ens har hunnit påbörja latten, får ungarna syn på en spindel i taket - precis ovanför mitt huvud. Lille Brottarn skriker "pindel, pindel, haaa den fina pindel!!!" så att man blir halvdöv och Surrabutt börjar nästan gråta av glädje. Ungarna åmar och klänger och kränger. Mannen kommer klampande och ska ta ner spindeln - till deras och sin egen stora förtjusning. Är det nån som inser hur svårt det är att njuta av en lyxig latte när man har en spindel hängande - från en manshand - över huvudet, samt två små ungar som skriker i extas kring benen? Ungefär här tog frukostmyset slut, innan det ens hann börja. För min del, vill säga. För de andra tre var det här säkert den mysigaste frukosten på flera veckor.

Givetvis får leken en smula abrupt slut. "Akta, akta" skriker Lille Brottarn och trycker sina små knubbiga nävar över spindeln. "Klafs" säger det. Spindeln säger ingenting, han.

*

Rösta på Rana

En krans av små gula solar

Även om jag är berömd för mitt korståg mot gula blommor, måste jag erkänna att de ibland är oemotståndliga. -

*

Rösta på Rana

En trädgårdsfé har landat

Vi har fått tillskott i familjen!

För några dagar sen lottade Carina och Ken - med makalösa Trädgårdsdrömmar - ut en trädgårdsfé. Jag vann, vilket gjorde mig barnsligt glad. Och ännu gladare blev jag av Carinas ord: "Jag hade gjort en till dig ändå". Ett par dagar senare hade jag féen här: jättesöt och fantastisk välgjord. Tusen tack till er!

-

"Puss, lilla trädgårdsféen! Mamma, är det här en ängel?"

Inte bara jag blev förälskad i henne. Lille Brottarn sträckte ut armarna och ropade: "Tanten, tanten, haaa den fina tanten". Och Mannen petade på hennes små fötter och kläder och sa: "Aha, det är riktig quality det här?" (det är mansspråk och betyder "vad fin hon är"). Men det fanns en person som alldeles särskilt tog henne till sitt hjärta - och sin famn:

Féen sitter hos Surrabutt hela kvällen.

*

Rösta på Rana

Lille Brottarn plöjer vidare

Surrabutt och jag håller på med en tjejgrej. Lille Brottarn är i stora rummet och hamrar med något. Vänta nu, hamrar..? Vad är det för vasst ljud; det låter inte som en BRIO-hammare precis. Jag släpper det jag har för händer - det vill säga Surrabutt - och ilar iväg till stora rummet.

Se där ja, vad trevligt. Ett trasigt fönsterhandtag, en bordsyta, en unge på snart två år. Det betyder:

Jag rycker handtaget från honom: "Nej..! Så här får du absolut inte göra!!" Oskyldig blick från honom, sen nickar han beskäftigt och håller med: "Ajabaja..."

Medan jag börjar fotografera förödelsen hör jag honom gå runt och rabbla "Gosi, gosi..!" (= godis) "Äta gosi!" Jag fattar inte vad människan pratar om, ställer in skärpan och tar ännu en bild. Hela tiden har jag detta smatter i öronen: "Gosi, gosi, ha den gosi, äta gosi..." Jag tittar äntligen upp och får då se det här:

Lille Brottarn med ett häftstift.

Det känns inte som om jag får något pris i Barnsäkerhet idag.

*

Rösta på Rana

Fel av mig

Surrabutt: Mamma, vad är 'hungrig'?

Jag: Eh... det är när magen säger "jag vill ha mat"!

Surrabutt (förtrytsamt): Nej, nu skojar du..! Det är när magen säger "kurr kurr".

*

Rösta på Rana

Gravida änglar

Koboltblå, marinblå, coelinblå. Gul ockra, rå umbra, bränd sienna. Titanvit. Lackröd, kadmiumröd. Blicken dröjer vid etiketterna på färgtuberna - somliga så gamla och trötta att korken har torkat fast, somliga alldeles oskyldiga och nyinköpta. Igår kväll åkte jag iväg till min målarlya (läs: min mors lägenhet) och fick äntligen tid att färdigställa något som jag påbörjade för flera veckor sedan. - * -

Men det började med ett foto hos Trädgårdsdrömmar: en gravid keramikängel, om vilken Ken skrev att "(hon) brukar stå i vårt vita trädgårdsrum". Jag föll handlöst för henne, och har burit med mig tanken på henne sedan dess. Keramikern Yvonne Järbur har gjort henne efter Carinas önskemål.

Foto: Ken, Trädgårdsdrömmar

De första skisserna hamnade på det papper som låg närmast, i detta fall ett kuvert. Så här nånting tänkte jag mig mina gravida änglaflickor:

Jag började leka med färger. Deras änglalika frodighet började växa fram. Eftersom tavlorna inte var färdiga än, ville jag inte blotta dem i sin helhet, men för ett par veckor sen visade jag upp detta:

Men så igår fick jag äntligen den tid jag behövde för att färdigställa dem. Kanske var mormor med mig och höll lite i penseln när jag drog de sista penseldragen över änglavingarna. Det kändes nästan så. Här är nu mina gravida änglaflickor:

*

Rösta på Rana

Det vet ju alla

Tänk att jag har bloggat i ett halvår, utan att slänga ut Gubben Gran på bloggen. Grannen. Surgubben. Ofta pallar jag med att grannflirtigt skämta bort hans sura kommentarer och pikar. Jag tänker moget att den stackarn är ju gammal och sjuk och säkert gör så gott han kan. Men ibland har jag lust att be honom hoppa. Och jag tänker omoget att det var väl själva fan att vissa alltid ska klaga.

Tyvärr har jag gott minne. Jag minns en massa dynga han har hävt ur sig genom åren. Men igår var han nästan söt:

Gubben Gran: Jaså, ni har målat huset vitt.

Mannen: Ja just det.

Gubben Gran: Det ser ju prydligt ut. Synd bara att ni målade vitt; det är så syrianskt.

*

Rösta på Rana

Att slå in öppna dörrar

Igår eftermiddag satt jag i ett hörn och slickade mina sår. Mannen skulle ta ungarna till lekparken, så att jag kunde ladda om batterierna efter en riktig kaosdag.

Mannen: Men kan du inte följa med..?

Jag: Nej!!!

Mannen: Men det skulle vara så mysigt..?

Jag: Nej!!!

Mannen: Snälla?

Jag: Nej!!! Jag kan inte! Det går inte, det är inte värt det!! Jag måste ta ansvar för det här nu; om jag inte får vara ifred blir jag galen. Jag vill inte!! Jag måste få vara ensam en stund om jag ska hålla hela kvällen!! Jag pallar inte. (nära gråten) Det spelar ingen roll om du inte kan fatta det här, jag följer inte med, jag måste ta ansvar för mina egna behov.

Mannen (oändligt milt): Jag fattar det här...

*

Rösta på Rana

Ingen toppendag

Kolla in mig: jag ska utföra en liten elegant balansakt. På den ena sidan har vi putslustig igenkänningskomik och hurtig jajamensan-mentalitet. På den andra sidan har vi blyertsgrått martyrskap och smärtsam vardagstristess. Kollanurå.

Meiner Meniung nach (= vad mig anbelangar; den enda snygga bisats jag kan på tyska) kunde den här dagen gärna strykas ur almanackan. När jag vaknar av att Surrabutt trycker en liten häl i ryggen på mig, känner jag att det stramar på ett märkligt sätt i hela ansiktet. Känslan är densamma som när man har lagt en ansiktsmask (för det gör jag ju så ofta), som torkar och stramar över hela fejan. Okej, känsliga läsare kan ju hoppa över nästa mening. Det var näsblod som på natten hade runnit över hela ansiktet och halsen och nacken. Gissa om jag var snygg. Sen kommer jag knappt ur sängen; flera veckors grävande i rabatterna har brutit halva ryggen av mig. Va? Nä, jag lyfter inte med benen, jag lyfter med vriden och felböjd rygg, precis. Och sen säger Mannen, just innan han kvistar iväg till jobbet, att kaffet är slut.

Hittills har jag klarat balansakten riktigt bra, om jag får säga det själv, men nu blir det svårare. Det är nämligen nu Surrabutt känner att tiden är den rätta för en liten mönsteruppvisning i treårstrots.

Jag: Och så av med pyjamasen. Här är dina kläder...

Surrabutt (tittar i taket): La la la la...

Jag: Nu får du klä på dig, nakenfis.

Surrabutt: La la la la...

Jag (trött röst): Är du snäll och klär på dig nu?

Surrabutt (oskyldig min): Vet du vad, mamma, jag hör inte vad du säger.

Jag: Eh, hallå, kan du klä på dig?

Surrabutt: Fråga snällt i så fall.

Jag: Kan du vänligtvis - pretty please with sugar on top - klä på dig!

Surrabutt: La la la la...

Jag: Men vad håller du på med, vill du att jag ska bli arg?

Surrabutt: Jag hör inte vad du säger...

Under tiden har Lille Brottarn rivit ur alla kläder ur tvättkorgen - de där som jag precis hade samlat ihop i hela huset och i trädgården och tryckt in. Ungefär här spårar morgonen ur. Jag slänger ut Lille Brottarn ur badrummet. Han, som är av lite ruffigare virke än sin storasyster, håller på att garva på sig när han bumpar ut på hallgolvet. Och sen börjar jag skrika på Surrabutt. Jag är verkligen inte i form. Det ligger lite för mycket och kokar under ytan: mormors nyss inträffade död, en megafet minuspost på sömnkontot, förra veckans dygnet runt-slit hemma och på förskolan (föräldrakooperativ), det viktiga mötet förra veckan som utmynnade i ett riktigt vulgo-antiklimax, bråk med Mannen, oro för framtiden, frustration, ont i ryggen, vansinnig kaffeabstinens, näsblodet som leker syndaflod. Så, mina damer och herrar, när en treårig, stjärnögd flickunge med from stämma för artonde gången säger "jag hör inte vad du säger", så blir jag så arg att jag börjar jag skrika och stampa i golvet. Hyfstat patetiskt. Ni kan ju gissa hur resten av dagen blev. En ledtråd: jag liknade icke mycket Mona Lisa.

Hur klarade jag balansakten? Hyfsat?

-

Uppdatering:

Visserligen är kärleken till honom oändlig och omätbar, men när Mannen kom hem tidigt från jobbet - med kaffe! - och sa "sätt dig i solen, nu tar jag ungarna", så älskade jag honom ännu lite mer.

*

Rösta på Rana

Tvillingklädda

Fem myror är fler än fyra elefanter - finns det något bättre barnprogram i världen? På söndagarna kl. 18.00 sitter Mannen och jag klistrade framför teven tillsammans med ungarna och flabbar högt år Brasses bohemiska uppsyn, Magnus besserwisser-kommentarer och Evas sockersalta utfall. Vi är kära i dem i hela högen.

Det är inte så ofta jag köper kläder till ungarna. Vi har fått fantastiskt mycket, särskilt från väninnan som kallar sig "Överjaget" på min blogg och från Barndomsväninnan. Tusen tack till er för det! Men ibland shoppar jag minsann loss lite. Så här rara såg kottarna ut igår:

Lille Brottarn och Surrabutt i likadana Fem myror-tröjor.

*

Rösta på Rana

Tröst

Surrabutt: Är du ledsen, mamma?

Jag: Ja, jag är ledsen. (tänker till) Men jag blir glad när jag tittar på dig.

Surrabutt: Jag är också ledsen.

Jag: Är du?

Surrabutt: Men jag blir glad när jag tittar på dig!

-

-

*

Rösta på Rana

Avskedspresent

Min lilla mormor somnade in igår. Jag är så rörd över alla stöttande och fina kommentarer och mejl. Tack!

En tanke: Att en människa, som har levt länge-länge-länge, som alltid har varit frisk och pigg, som i hela sitt liv har varit älskad, som har fått barn och barnbarn och barnsbarnsbarn... Att den människan på sitt hundrade år somnar in - är ingen tragedi. Det är tvärtom så fint som det någonsin kan bli. Som sagt, det är en tanke. Jag lyckas bara inte göra den tanken till min. För det är precis som Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Hon fattas mig. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte. Hon fattas mig så att det skär i bröstet."

Men jag ska berätta en sak. Många har skrivit så fint till mig om mormor. En av dem är Carina, som fäste min uppmärksamhet på något fantastiskt. Bakgrunden är att min lilla dotter Surrabutt härom dagen var så otröstlig för att hon på förskolan hade glömt kvar en present till mig, nämligen två stenar och två maskrostussar. Carina skrev:

"Även om man inte tror på ett liv efter detta, så tänk på all kärlek som ni delat, all den kärlek kan inte dö, den finns kvar i all evighet. Hon och din mamma har gett dig förmågan att känna kärlek som du gett till din dotter och hon i sin tur plockar 2 maskrosor och 2 stenar till dig. [...] Släng aldrig dom stenarna, lägg dom i din ficka och håll dom i ena handen, och i den andra handen håller du din mormors."

Med de orden ringande i öronen, åkte jag igår kväll iväg för att ta ett sista farväl av mormor. Hon låg där helt stilla, kall och blek. De hade gjort henne så fin: kammat hennes hår, tagit på henne fina kläder, satt en blomma mellan hennes stela fingrar. Jag smekte de kalla, livlösa händerna. "Det här är från Surrabutt" viskade jag. Och inne i hennes stela, knäppta händer gömde jag en av stenarna.

*

Rösta på Rana

Borta

Mormor dog idag. Jag har inga ord.

*

Rösta på Rana

Gråtfest

Nä, hörrni. Dålig dag. Både jag och Mannen är slutkörda efter målarhelgen och pågående städvecka på förskolan, men det är som det ska. Men mötet idag, det där viktiga... En viss Lundell brukar säga "en kniv av nej". Det funkar för mig med. Och när jag kom hem, ringde mamma och sa att mormor inte är kontaktbar längre. Lilla älskade mormor.

*

Rösta på Rana

Presenter

Igår eftermiddag. Jag hade hämtat ungarna på dagis. Vi hade tittat lite på Lindex, smitit in på Lidl och köpt kaffe, väntat på bussen, tittat på ringduvor och hundar, åkt buss och pratat med konstiga tanter, hoppat av bussen, ropat "ho-ho" i tunneln, gått nästan ända hem - när Surrabutt plötsligt kom på att vi hade glömt hennes röda jacka på dagis. Det spelade ingen roll att det var varmt ute eller att det fanns massor av andra jackor hemma - just den röda måste hon ha. Hon grät hyfsat hysteriskt och jag förstod inte vad som var grejen med just den röda. Och jag vägrade åka den långa vägen tillbaka och hämta den. Surrabutt var otröstlig. Efter en lång stund i famnen, lugnade hon ner sig så pass att hon kunde gråthicka fram:

"Det va-var presenter till dig, mamma, i fickan på rö-höda jackan... som du skulle fåååå idag, två maskrosor som jag hade plockat till dig.... och det var också två stenar som du skulle få..."

-

På kvällen när jag var och städade på dagis (länge leve föräldrakooperativ), plockade jag hem jackan. I fickan låg två runda stenar tillsammans med två små mjuka, sönderkramade maskrostufsar.

*

Rösta på Rana

Föräldrakooperativ

Det ÄR ju så bra med föräldrakoopertiv: påverkan, insyn och medbestämmande. Ganska högt får jag påminna mig själv om detta under de veckor vi har tvätt-, handling- och städvecka på förskolan. Tre veckor om året spenderar Mannen eller jag kvällarna där. Vänta nu, hur löd mantrat..? Påverkan, insyn och medbestämmande.

*

Rösta på Rana

Mitt Livs Projekt: Andra mötet

Jag är hoppfull, men tror ingenting. Vi får se var det landar. Kanske ingenstans. Imorgon blir det möte igen. Om det här:

Och än kan jag inte sopa ner gynnaren Luther från axeln. Men rätt snart kan jag nog det, och då ska jag berätta om det som jag musslar om tills dess.

*

Rösta på Rana

Mitt Livs Projekt: Första mötet

Nu gäller det. Jag ska iväg på ett väry impårtent miting, så nu får jag fanimig hålla tungan rätt i mun. Och inget kaffe fanns det hemma; jag har försökt göra mig klarögd och skärpt med hjälp av - te. All kärlek till tedrottningarna i mitt liv, men min kaffetörstande kropp skriker "Menskojaru!?" Låt oss föralldel inte förlora oss i det. Nu ska jag försöka se seriös och kompetent ut. Jag ska göra skön harmoni av kreativ energi och nykter realism. Lycka till?

Jag har tidigare nämnt att jag är på god väg att sjösätta Mitt Livs Projekt. Att jag musslar om detta, beror inte på att jag vill verka så vansinnigt mystisk. Men Luther sitter där han sitter. Det är det här saken gäller (om mötet idag faller väl ut, ska jag sopa ner honom från axeln en gång för alla): - -

-

Uppdatering efter mötet: Inget svar, ingen aning. Jag är hoppfull men helt blank - och lär få anledning att återkomma.

*

Rösta på Rana

Slängkyss från vänster

Plötsligt fick jag en slängkyss från vänster. Jag såg den inte komma, och blev såklart glad som ett troll.

Linda Lunda (alias Drakdrottningen) med den bedårande bloggen Trädgård... drakar och lite till - läs den! - skriver i ett inlägg allt möjligt vackert om mig. Rörd och med ett möjligen opassande brett leende tar jag in och sparar hennes ord till nästa gång självförtroendet ramlar ner till anklarna. Hon skriver bl.a. "... en helt fantastisk blogg, av en lika fantastisk tjej, som handlar om allt i hennes vardag på ett underbart givande och humoristiskt sätt. Hon skriver om de små sakerna i vardagen, och de stora sakerna, i livet. Detta skriver hon om med en enormt stor värme, kärlek och insikt. Hon bjuder in till många tankar, känslor och igenkännande skratt. Både över både hennes liv, och ens eget liv och vardag [...]"

Helt ogenerat återger jag ut hennes ord här. Det är så lätt att göra ett avtryck hos en annan människa. Det är så lätt att såra och förstöra, och så lätt att glädja och värma. Bra att komma ihåg det. Tack Linda!

*

Rösta på Rana

På jakt med kameran

Jag smyger ut med kameran. Med skitiga brallor ligger jag på knä i spenaten och fångar in den storslagna naturens skönhet och skämtlynne.

*

Rösta på Rana