Bortom leran blommar lavendeln

Leriga, skitiga, kalla, smutsiga trädgården. Jag går runt med ungarna och Mannen. De har feber hela högen, men går på alvedon. Och jag går runt och drömmer.

Där, där borta i den värsta leran ska den nya, frodiga, utökade, stora, halvmåneformade kryddrabatten ligga. Den ska ta mig sjutton omsluta hela trädgården. I år ska jag satsa mer på estetiken än på nördigt insamlande av en massa olika örter. Färgerna och dofterna ska få styra. Hela rabatten ska gå i blålila toner: från cikorians och blåklintens lätta, himmelsblåa blomkorgar och isopens mer humorbefriade men underbara, djupt havsblåa stänglar via stäppsalvians, anisisopens och lavendelns lössläppta, purpurfärggade fyrverkerier till temyntans, pepparmyntans och rudbeckians rödlila elegans. Inflätat mellan dessa, för harmonins skull, den ljuvligt silvervita malörten och de ludna, mjuka, lena, gråa lammöronen. Och därtill, för doftens skull, timjan, basilika, koriander, persilja, fänkål (den gula blomman klipper jag av), dill och citronmeliss.

Nu är det bara lera överallt. Men snart nog tänker jag bada i ett purpurfärgat hav, ångande av eteriska oljor. Surrabutt hänger i en äppelgren, och bryr sig föga därom. Men hennes mamma känner redan lammörens mjukhet mot fingertopparna, ser redan temyntan dansa med stäppsalvian, känner redan korianderns fräcka smekning mot gommen.

Rösta på Rana