Orimligt typiskt

Vansinnesnatt. När jag hade givit upp försöken att få Lille Brottarn att somna i sin egen säng, misslyckats med att söva honom i vagnen, av barmhärtighetsskäl låtit bli ta med honom till dubbelsängen (Mannen hade inte heller sovit någon törnrosasömn direkt) - släpande jag fram en gammal madrass och tryckte in den i ett hörn i stora rummet. Till slut, efter att ha krängt och gråtit och stökat och skrikit och klättrat - somnade han. Han snyftade fortfarande, han var svettig, kläderna snurrade runt kroppen, håret på ända - men han somnade. Ä-n-t-l-i-g-e-n. Jag hade precis nickat till själv, trots att jag låg och balanserade på kanten av madrassen.

Då kom lilla Surrabutt springande, storgråtande. Hon hade drömt något jobbigt och behövde akut tröstning. Gissa vem som vaknade av det. Gissa vilka som har varit vakna sen dess.