29 mars 2008

Mot bättre vetande

Man ska inte skriva i affekt. Alla som skriver vet det. Känslorna lägger sig som gegga över hjärnan och fördunklar både omdömet och blicken. Man blir närsynt och inskränkt. Pennan (tangenterna) slinter på all känslogegga. Orden, som kunde ha varit krispiga som cornflakes, blir klibbiga som vidriga mördarsniglar. Hasse Alfredson skrev nånstans att klyschiga, riktigt dåliga kärleksvisor alltid är skrivna av de mest förälskade personerna. Det tvivlar jag inte ett dugg på.

Vadan detta moralistiska utfall? Man ska inte skriva i affekt. Jag är i affekt. Jag skriver ändå. Jag vet inte annars vad jag ska göra.

Varje fredag tänker jag förväntansfullt: "Äntligen helg, vad mysigt vi ska ha". Och nästan varje helg kraschar jag. Jag blir så ledsen. Vad är det för idiotiskt larv?

Jag vet inte om detta inlägg är bättre än inget alls. Antagligen inte. Jag klickar ändå på "Puplicera inlägg, din patetiska amöba".

*

Rösta på Rana

13 kommentarer:

Willewira sa...

Vet du, känner du dig nere, så är det så.
Klart du ska skriva om det som gäller för stunden!
Den som inte vill läsa behöver inte. Så enkelt är det!!

Vi har alla våra up's and down's. Eller hur?

Kul att du tittade in till mig! Tycker som du att det är roligt att hitta nya själsfränder...
Så du är hjärtligt välkommen tillbaka!! :)

Jag kommer hälsa på hos dig dler gånger...så du vet.. :)

Sov gott, om du kan... och hoppas söndagen blir bättre.

Kram Willewira

Annalunda sa...

Rana vad har hänt? Finns här...
Skriv ett mejl

Kram Annie

Anna sa...

En av dina största talanger är att du KAN skriva just i affekt, och bemärk också att de flesta stora litterära verk är skrivna i affekt!

Bena ur, känn över, håva in och plita ner. Förutsatt att du vill och orkar förstås. Vi är här och stöttar.

Att ha lite för stora förväntningar inför helgen, att verkligen se fram emot att kunna bryta vardagens lunk för en stund, är nog helt mänskligt.

Själv småkraschar jag nästan varje fredag, då jag bullar upp med inre förväntningar på middag och mys. De störtar nedför super g-backen när barnen puttar ner tallriken på golvet, matvägrar, lägger huvudet på bordet och gråter, maken är trött och vill tv-stirra istället för att djuploda. Ingen verkar förstå hur jag vill ha det...

Många tankar, till dig. Och geggiga kramar!

Maria / Frøken Fryd sa...

Jamen kære rana - det er helt ok at være lidt down. Det er vi alle af og til, og måske man blir det lidt ekstra hvis man er følsomt indrettet. det er jo heler ikke værst at være følsom, har bestemt også sine fordele mener jeg.

Forventlinger om en weekend i "rosa skær", med idyl med mand og børn. Glade timer, lykke, og ture ud af huset. Voksen tid, go familietid. Mon ikke vi alle har de forventninger når weekenden nærmer sig ?! Og når så det sker at man ikke får sine ønsker opfyldt, men har sure børn, træt mand, og ærlig talt selv hænger i det ydderste af neglene efter en lang uge - så blir man sgu down ;-)

Ved ikke om jeg har forstået dig korrekt, hvis jeg har kan jeg love dig for at jeg forstår hvad du mener.

Tak for dine fine kommentarer, jeg sender dig mail når jeg "lukker".

Mange klem Maria

Kaffeflickan sa...

Om det är någon tröst (...) så har jag brutit ihop de flesta helger i mannen och mins tio åriga hisotria. Först var det pendlingsåren då helgerna skulle vara så fantastiskt jävla bra, sen var det jobbaihjälsigåren när jag bara var så trött att jag höll på att dö och hade ångest inför måndagen redan på fredageftermiddagen. Sen kom ungarna... I rest my case.

Jag antar att min tröst består i att det finns fler än du.

Så med den lilla backspegeln avklarad har jag faktiskt en osedvanlig lyckad helg. Kram.

Helena, Fläckvis Fint sa...

-Ja, men du är ju i affekt nu, sa min terapeut överseende till mig en gång. Jag hade just vräkt ur mig allt som hänt under en uppslitande semesterresa. Men va faan!! tänkte jag. (eftersom jag var i affekt)Först tjatar hon vecka efter vecka att jag ska sluta säga vad jag tycker/tänker och tala om vad jag KÄNNER och sen när jag gör det, ja, då tar hon inte det jag säger på allvar för att jag talar i AFFEKT. Kärringskrälle, tänkte jag när jag gick därifrån, hon fattar ingenting. 5 år senare kan jag väl förstå vad hon menade men jag lärde mig mer av vad som kom ur mig själv i affekt än vad jag lärde mig av henne den dagen. Efteråt.
Det tar ju sin lilla tid ibland.
Det fyller sin funktion, om inte annat som ventil.
Här har vi lidit av helgsyndromet ganska länge. Förra helgen var för j-lig kan jag säga. Inte jag just nu, men den andra personen i min omedelbara närhet, krymper ihop i fosterställning på soffan och får panik. Det ska ju vara kul att vara ledig....Men idag sitter han här och käkar knäckemacka och ser glad ut. Det kommer och går och sen försvinner det.
Jag lovar dig att det försvinner, säger jag till honom arton gånger i veckan när det är som värst, jag har varit där, du kan lita på mig. Och jag säger det till dig också. Kanske ingen som helst hjälp för dig just nu, men du är inte ensam.
Kram H

Eleonor (Elle) sa...

kära lila Du, vad som än hänt så har Du rätt till Dina känslor... Känslorna är bara Dina ... o Vi som läser finns här för Dej ...Mäniskor utan empati gåttr väl kanske vidare ... men vi som läser ska Du veta finns för Dej .. det är det vänner är till för .. En varm kram från ett soligt Stnungsund o mej ..o mina två vildbasare till katter... Elle

Hosanna sa...

...och jag läste igår kväll om Martina Haags fredagsmys... helger är ofta riktiga kraschlandningar rakt ner i verkligheten.Det suger...


Mer affekt!!!

Annica sa...

Hosanna skrev vad jag tänkte skriva. Har du läst Martina Haags krönika om fredagsmys? "Ska det vara så jävla svårt att få till lite vanligt fredagsmys" Det är lika för alla tror jag..

Och jag föredrar bloggar där alla känslor i livet finns med. Upp och ner. Som det verkligen är.

Rebecka sa...

Det är mycket man inte ska göra i affekt (men hit hör inte dina sprakande inlägg!). Som att ösa ur sig alla elakaste elakheter när man är arg eller köpa alldeles för många cocosbollar när man är riktigt ledsen eller sitta och blogga 168 timmar i veckan för att det är så kul! Men Charlie Söderberg sa på ett föredrag något riktigt tänkvärt, att när man planerar ett nytt projekt så ska man ta ut segern i förskott och glädjas och entutiasmeras i förväg! För det kanske inte blir så bra man har tänkt sig och då har man i alla fall haft trevligt! Han menar också att det är större sannolikhet att lyckas med något om man laddar det med energi. Ja nu har jag gått igång med något med något annat än du skrev.

Men visst är det så att fredagarna med alla förväntningar och möjligheter ofta känns mycket roligare än helgerna i sig själva!

Anna-Lena sa...

Det är ett j-la skit med de där förväntningarna helt enkelt!!! Och så har jag målat upp hela helgen i ett rosa-skimrande lyckomoln där vi alla vill samma och skrattar och leker och hittar på kuliga saker... Hm... Ja, lider av den åkomman jag oxå! ;)

HOPPAS du kommit upp ur svackan idag, vännen!?..

Maria sa...

Förväntningar på helger, semestrar, utflykter mm kan ju pysa ur luften hur lätt som helst. Kanske ju högre förväntningar ju vassare nål...blev bara metaforer av allt ihop.
Förra helgen skulle vi åka på världens mysigaste skidutflykt trodde jag, blev mest bara pannkaka av alltihop...en som surade, en som skrek och en som frös...
Helt ok att du skriver i affekt...känns inte så argt...

Kajsa sa...

Ja det är ju det där med Förväntningarna. Med stort F. Föreställningen om hur mysigt man ska ha det.
När jag kraschar är det oftast sådär vid halvtolv på lördag förmiddag, när jag inte hunnit allt jag tänkt, när familjen inte är sådär helylleglad och äppelkindad hela tiden och när jag inte kan slappna av för att det är stökigt. Lågt blodsocker har väldigt mycket med saken att göra också, i mitt fall. Och mitt kontrollbehov. Blä.

Hoppas resten av helgen blev bättre!