Att höra sina egna ramsor

Så lätt att höra andra människors ramsor och haranger. Så lätt att förutsäga deras ord. Så svårt att höra sig själv.

*

Varje kväll när vi ska gå och lägga oss och Mannen tycker att jag fnattar runt med kaffekoppar och strumpor och ögonbrynsplock och näsdukar och almanackan och telefonen och pussa sovande barn och ansiktskräm och låsa dörren och fläta håret och dra för gardinen och ditt och datt och plock, säger han - varje kväll med ett tonfall som nog ska låta snällt, men som låter mer trött: "Vi kan väl skynda oss i säng?" Varje kväll.

*

Varje gång min mamma bjuder på middag, har hon experimenterat lite. Hon är gammal nog att kunna knepen; hon är ung nog att prova nytt. Det är alltid gott. Och ändå säger hon varje gång: "Det blev nog tokigt den här gången, jag vet inte hur det smakar, det kanske är jätteäckligt, ni är mina försökskaniner." Varje gång. (Och jag och min bror ser på varandra; vi har bara väntat på den repliken - det har blivit nån slags trygg tradition.)

*

Vad jag själv säger, får jag veta när jag lyssnar på Surrabutt, tre år. Till sin lillebror säger hon med ett strängt men behärskat tonfall: "Det är otroligt, snart blir jag arg på dig, nu säger jag inte till dig fler gånger." Till mig, när jag ber henne komma, säger hon "Du får vänta lite, jag kommer snart". Till dockan, som hon klär på, säger hon kärleksfullt: "Ja, jag vet ju att du kan det här själv, men jag hjälper dig ändå."