Svårt att komma till ro

Mannen är på möte på dagis och jag hivar två små kottar i säng. Lille Brottarn är jämfört med sin storasyster en dröm att natta: efter den sedvanliga pyjamas-välling-tänderna-saga-rutinen är det bara natti natti rakt av. Inga protester, inga skrik. Hans knepigheter inskränker sig till att han kräver att få ha en liten älskad mössa på sig. Crazy like a fool, men visst, varsågod.

Men med Surrabutt, den lilla tösen, ska det lirkas och gosas och förklaras och tröstas och tramsas.

Medan jag sitter och tejpar dagens skörd av sönderrivna böcker, kommer hon upptrippande flera gånger:

"Jag är kissnödig, förstår du, mamma".

"Jag är kissnödig igen."

"Jag vill mysa med dig."

"Jag behöver inte sova i natt."

Och varje gång leder jag henne ömsint men bestämt tillbaka till sängen utan att bli inlockad i skojerier eller ändlösa varför-frågor. Till slut somnar hon väl. Ofta blir det på golvet nedanför sängen.

Jag kommer att tänka på när hon var mindre och inte kunde gå upp själv. Hon stod i sin spjälsäng och snyftade och grät och gick upp i varv mer och mer. Jag gick in och sa: "Har du svårt att komma till ro, älskling?". Hon snorade och hulkade fram: "Ne-hej... har svårt komma upp."