06 mars 2008

En liten ängel

Kvällen började balla ur så smått. Surabutt var trött, Lille Brottarn var trött, jag var trött. Mannen var ute med jobbet.

Bakgrund: Lille Brottarn håller på att få tänder och sover inte på nätterna. Hela eftermiddagen hade han hängt runt min hals och gnällt. Vid middagen höll han på att slockna i köttbullarna. Surrabutt kom i kläm och började leva rövare och testa gränser på sitt mjuka men ack så enträgna sätt. Jag var slut, blev provocerad, lyckades inte stå kvar och vara lugn och situationen vuxen (och tro mig, hennes klagolåt är som änglasång jämfört med mer stökiga barn), utan började gapa på henne.

Medan jag nattade en nästan sovande liten kille, satt en liten flicka i köket och snyftade. Dåligt samvete i hela kroppen. Ont, ont. Hon är bara tre år; vad begär jag av henne? Att hon alltid ska vara klok och resonlig och glad? Aldrig gnällig, avig, arg? Hon, som nästan jämt är rar och omtänksam och mjuk och klok - kan hon inte få vara lite barnslig nångång? Hon är trots allt bara tre år.

Vi blev sams. Jag bad om ursäkt för att jag hade blivit arg. När vi hade läst saga och myst och småpratat och sagt god natt, och jag skulle gå ut från rummet, sa hon: "Varför vill du inte vara här med mig?". Jag förklarade att visst ville jag det, men jag skulle inte det, eftersom klockan började bli mycket och hon skulle sova. Då pussade hon mig, la sig ner på kudden och sa på sitt lillgamla och mjuka sätt: "Ha det så roligt nu då, mamma". Och jag gick ut och satte mig och skrev detta.

8 kommentarer:

Sinnlig sa...

Oj, gillade din blog direkt! Tror jag bokmärker den omedelbart!

Mm, jag har bloggat öppet om mig själv så länge men känner att det är dags att stänga ner den biten av mig själv. :)

Jag känner igen mig i ditt senaste inlägg. Jag har också en två små. Fast de har hunnit bli lite äldre än dina nu. :) Blir ofta att den äldre blir så stor så fort att man glömmer att de faktiskt fortfarande är små. Speciellt flickor, eller kanske för att de yngre kräver mer? Hos mig är det nog både och!

Vita tankar sa...

Rana, jag gillar verkligen att läsa dina vardagsberättelser! De är så härligt beskrivna och man känner igen sig i så gott som allt som har med barn att göra! Samt att man får sig många goda skratt.
Jag länkar dig gärna om jag får?

Kram Linda

Jessan sa...

Åh vad jag känner igen mej i just detta dilemma, och skuldkänslorna som kommer....STYRKEKRAMAR till dej! Du verkar ha 2 så jättegoa ungar, men man är bara mamma och människa! Ibland brister man....
Tror alla mammor känner igen sig i det du säjer! Tack för att du delar med dej av ditt liv...du gör det med känsla och glimten i ögat! Jag gillar dej skarpt! Många helgkramar jessan

Anna sa...

Som vanligt hos dig Rana; föräldraskapet så naket och hudlöst beskrivet, lagt i en försluten ask med vackert mönster.

Dagliga styrkeprov, minst sagt. Här sitter jag och nickar och blir lite extra varm i hjärtat.

Trevlig helg å sånt!

Anna-Lena sa...

Usch då! Känner igen mig där!.. Oscar är oxå himla snäll (jo, han trotsar ju men är ändå väldigt snäll!...) så ibland ¨känner jag ox¨att jag kanske kräver för mycket av honom!?.. MEN jag forklara alltid och tar upp varför och ber om ursäkt om jag tog i för mycket osv... då tror jag det går bra! :D Ha en superskön helg

Anna Stilla sa...

Du frågar dig själv vad du begär av din treåriga tös... Och du har så rätt i att hon är bara tre år och hon inte kan jämt vara klok och resonlig. Men vad begär du då av dig själv? Att du jämt och ständigt ska vara den där perfekta mamman som varje mamma vill vara? Det går ju inte för du, som alla andra mammor, är bara en människa (det har andra sagt före mig men det är ju sant). Ibland orkar man inte mer än man gör och ibland går det över barnen. Och sedan skäms man. Det viktigaste är att du och dottern blev sams men jag tror inte att du ska behöva känna dåligt samvete för att du brast.

Hemma har jag 3 tonåringar och nuförtiden höjer jag inte rösten. Det behövs inte längre. Däremot rynkar jag på näsan och "pratar allvar".

Annalunda sa...

Känner igen mig så....men håller med föregående Anna... mammor är inte heller mer än människor... Jag tycker att du verkar vara en himla go mamma... Jättekram Annie

Linda Lunda sa...

Åhh jag känner igen mig! Det är inte lätt när man har två så tätt... och inte lätt att vara rättvis eller ha ork...
Hon är så klok din lilla.
Och heheheh vänta bara... tills hon är 14! Då kommer du längta tillbaka till denna tiden.... med en 3åring
Linda